Den 30 oktober var det tio år sedan Sverige erkände staten Palestina. Man var ingalunda först med detta – över 130 stater hade redan gjort detsamma – och heller inte först i Europa eller i EU. Men det var ändå ett viktigt steg för att markera Sveriges stöd för en tvåstatslösning – med Israel och Palestina sida vid sida i fred enligt FN:s resolutioner i frågan.
Men trots att nu 146 stater – senast Norge, Irland och Spanien – erkänt Palestina har det svenska erkännandet inte följts av några åtgärder för att få stopp på den israeliska ockupationen och säkra den palestinska statens existens. Tvärtom finns inom den nuvarande svenska regeringen, och dess samarbetspartner, krafter som vill återkalla det svenska erkännandet – en politik för avlegitimering av palestiniernas rättigheter i sin egen stat och eliminering av det palestinska folket fysiskt och kulturellt.
Således har Sveriges regering gång på gång upprepat mantrat om ockupationsmaktens, Israel, “rätt att försvara sig” mot de man ockuperar, och samtidigt – till skillnad från en stor majoritet av världens stater – terrorstämplat det palestinska motståndet.
Man trotsar den Internationella Domstolens (ICJ) krav på att alla stater måste se till att inte stödja och vidmakthålla ockupationen – och fortsätter med förmånligt handelsutbyte, samarbeten inom kultur, vetenskap och idrott – och inte minst vapensamarbete! – med ockupationsmakten.
När FN;s Generalförsamling med stor majoritet röstar för att den israeliska ockupationen måste upphöra inom 12 månader, väljer Sverige att lägga ner sin röst. Man ställer sig inte bakom Sydafrikas, och många andra staters, anmälan till ICJ om utredning av den israeliska krigföringen i Gaza – som hittills krävt över 43.000 palestiniers liv, varav 70 procent kvinnor och barn – som misstänkt folkmord.
Och trots att svälten nu breder ut sig i det förödda Gaza håller man ner det humanitära biståndet, och vägrar trots vädjan från FN att – till skillnad från Norge och flera EU-länder, och inte minst jämfört med i fallet Ukraina – ta emot svårt sårade palestinier, framför allt barn, för specialistvård.
”Ärligt talat, detta är inte det Sverige vi känner”, säger Palestinas Sverigeambassadör Rula Almhaissen i en intervju.
Nej, detta är inte vad vi som hela tiden arbetat för en fredlig tvåstatslösning trott vara möjligt. Att Sverige, med tidigare rykte som fredsmäklare och de svagas försvarare, skulle urarta till en ynklig apologet för rasism, kolonialism och folkmord. Och att protesterna mot detta är så svaga i det svenska civilsamhället.