Smeden i Enstaberga, Magnus Nilsson, har i princip gjort ljusbärare till varenda kyrka i Sverige. Han har gjort 3 800 stycken. Nu är han inne på andra varvet, då han renoverar och fräschar upp ljusstakarna. – De har använts i många år och behöver lite omsorg, säger Magnus Nilsson.
Han har i princip ärvt sitt smedyrke efter sin pappa. Man kan säga att han föddes in i det.
– Jag var sex år när jag lärde mig svetsa och elva år när jag började sommarjobba med mer riktiga uppgifter.
Det 80 meter långa räcke i Nyköping som han gjorde när han var 14 år står fortfarande kvar.
– Farsan tyckte det var en bra övningsuppgift. Att tända och få till en bra smälta direkt är jättesvårt. På ett sånt räcke finns det tusentals små svetsar. Jag är nöjd med det jobbet, det håller ju än idag.
Men även om Magnus har fallenhet för hantverk och var lärling under hela sin uppväxt ville han inte gå i sin pappas fotspår.
Istället utbildade han sig till maskiningenjör och jobbade både med möbelsnickeri och som slöjdlärare. Även om han fortfarande jobbade hos sin pappa vid arbetstoppar.
– Men så fick min far hjärnblödning. Jag fick tjänstledigt och jobbade för att rädda pappas största kund.
När pappan kom tillbaka efter åtta månaders rehabilitering hade Magnus utvecklat smidesprodukterna till kyrkan och dubblerat omsättningen.
– Jag startade eget företag och fortsatte göra de nya sakerna. Vi samarbetade en hel del. Som nystartad hade jag inte alla maskiner.
Men efter 27 år har han verktyg och maskiner överallt i smedjan. Han lutar sig mot sin ryska lufthammare samtidigt som han visar sin allra bästa smideshammare. Ett arvegods från 1800-talet, från mammas morfar som var mästersmed.
– Man kan slå i en vecka utan att bli trött. Den har bra balans, inte för hård utan tillräckligt mjuk att studsa tillbaka.
Den har han bra användning för när han gör ljusstakar till kyrkan. Den första ljusbäraren tillverkade hans pappa 1969 till Västerås domkyrka och där kan man fortfarande titta på den.
Sedan dess har det blivit 3800 ljusbärare till som Magnus har modifierat och utvecklat efterhand.
Bra med variation
Förutom smidesjobb till kyrkan gör han och de två medarbetarna utsmyckningssmide som grindar, räcken, pergola och trappor. Och mer rejält smide som möbler och båtvagnar.
Han tycker det är bra med variation på jobben. Roligast är det att göra rejäla smidesjobb som dörrar och grindar.
– Jag gjorde en fantastisk trappa i ett hus i Stockholm. En svängd Hollywoodtrappa med ett vackert räcke.
Han svetsar möbler till Svenskt Tenn, men har slutat med byggsmide. Det kräver för mycket pappersarbete.
– Förr fick man en skiss och en förklaring på vad de ville ha. Idag är varenda skarv detaljritad. Det är så lätt att göra ritningarna i datorn, men sedan kräver de dokumentation på varenda bult och mutter.
– Det kräver en dataskrivande svets. Som småföretagare har jag inte den tiden det kräver att dokumentera varenda svets.
Coronapandemin bromsade upp verksamheten rejält i våras.
Svetsat ångvagnsdelar
– Vi gick från ett ordervärde på 360 000 kronor till 16 000. Men i mitten av september vände det. Vi har en uppgång nu, men den är osäker. Det känns inte alls stabilt.
För några veckor sedan visade Automobilsällskapet i Nyköping upp en självgående ångvagn. Utifrån en teckning och en modell från början av 1800-talet har fem herrar lagt fem år och tio tusen arbetstimmar och skapat en ångvagn.
Även Magnus har lagt några arbetstimmar på styrinrättning, fästen, ståldelar i bromssystemet och så vidare.
– Det var kul. Det var ett litet speciellt projekt som var historiskt intressant, säger han.
För att få inspiration åker han till Barcelona ibland och tittar på den världskända arkitekten och smeden Gaudis säregna hus som också har fantastiska motiv i smidda balkongräcken och grindar.
Och när han ska koppla av är det träbåtar som gäller. Både som renoveringsobjekt och semesternöje.