Det är nu vi lever mitt i den vackraste glipan. Jag slås av det när jag har skjutsat dottern till stallet en kväll mitt i den sista av sommarens månader.
Det är den tiden då skymningen märks tydligare och åkrarna fortfarande kan glittra som av guld i kvällsljuset och luften är lite lättare att andas.
Det är lätt att slås av det vackra, även en vacker vinterdag då det gnistrar och glimmar av allt det vita som, om vi har tur, täcker marken. Eller våren, med alla löften om sommarens värme, grönska, glädje, långa bad och utefester. Även det mest kalla obarmhärtiga vårljuset uppskattas ju av de flesta, de klär sig med solglas och sätter sig på en bänk med en kopp kaffe så fort de får chansen.
Men det är nåt annat med glipan som hinner infinna sig mellan sommaren och dess död. Egentligen den vara en glipa av sorg. Allt ska vissna ner nu, markerna kommer snart mest vara lera och träden stå bara med sina brungråa grenar mot himlen, kanske med någon klunga av kajor som sitter och kraxar olycksbådande genom hela den kalla årstiden.
Kanske är det därför den annalkande hösten måste vara så vacker med alla sina färger. För att vi inte ska känna att det är allt för sorgligt att det gröna och frodiga ska försvinna. För det verkar ha blivit allt sorgligare det som kommer efter.
Flera av de människor som bor på gårdar som jag talat med de senaste åren vittnar om hur evinnerligt långa de så kallade lermånaderna har blivit. Någon nämnde en siffra på att två månader av det som tidigare kunde betraktas som vinter med tjäle i marken och minusgrader numera äts upp av lera, lera och åter lera. Det låter helt bedrövligt. Som att leva i en svartvit film med elände, fattigdom och leriga åkrar.
Men innan vi träder in i det som numera är lertiden ska vi skörda det som sommarens sol och värme gett oss. Äppelträden har fått fnatt, de bågnar av all frukt. Jag som är nybörjare på det här med trädgård och växtlighet står som en mask mellan de fruktfyllda träden och vet inte var jag ska börja.
Vad gör man när man kokat några kilo mos och ätit upp sig på ett antal äppelpajer? Jag vågar heller inte äta för många äpplen då jag läst att det kan trigga ett gallstensanfall.
Min mamma brukar berätta att mormor konserverade äpplen hela för att sen värma tillsammans med vaniljsås som efterrätt på söndagarna. Låter alldeles för avancerat och lite gammaldags för mig.
Så tänker jag på den magiska glipan och tänker att den är just nu innan länets lantbrukare har hunnit konservera sina balar som ligger som vackra stilleben på åkrarna i väntan på den fula vita plast som de ska slås in i.
Så fort plasten gör sitt inträde är glipan borta.
Jag vet inte om det är vetskapen om att det är plast eller om det är just de fula artificiella färgerna som gör att det vackra i glipan tvärt dör. Plastens inträde gör att jag vänder blicken mot trädkronor och buskar som snart ska ändra färg.
I ögonvrån ser jag plommonträdet och inser att det även är ett plommonår.
Genast börjar jag googla på plommon + recept och möts av samma visa, mos, kompott och bakverk. Jisses vad de måste ha levt gott på alla efterrätter förr i tiden, om man ska göra bakverk och sötsaker av allt.
Så tänker jag att det i frysen redan finns plommon, röda vinbär och aroniabär från förra året. Jag får nog styra kosan mot “gröna skylten” och inhandla en flaska renat.
För jag vet annat som mormor gjorde på allt i trädgården, nämligen söt likör.