Jag känner inte igen mig, i det stora eller det lilla. Det är oktober, men höstfärgerna lyser med sin frånvaro. Klematisen som blommar på sommaren kör för fullt igen tillsammans med spireor och annat. Ogräset galopperar i trädgårdslandet och hittills ingen panikutryckning till växthuset när temperaturen krupit mot nollan.Inte så att jag klagar över det, men hela växtsäsongen har varit upp och ner: extremt torr och kall maj, avlöstes av värme och fortsatt torka.
Panikvibbar av 2018 och risk för stor foderbrist. Vi andades ut när de första regnen kom. Sedan höll vi andan när regnen aldrig slutade. Och som det regnade. Vägar, åkrar och skördar regnade bort. I Grekland gick de direkt från dödliga skogsbränder till enorma översvämningar. Nej jag känner mig vilsen i vädersystem och säsonger.
Ungefär lika vilsen som när jag kommer ridande på välkända skogsstigar och hela skogen plötsligt är borta. Den mjuka mossan ersatt av bråte och djupa vattenfyllda körspår, alla kännemärken försvunna; den krokiga tallen, den lilla gläntan där det alltid blommade så fint. Trots att jag färdats där så många gånger vet jag inte åt vilket håll jag ska styra.J
ag känner inte igen mig i det politiska livet heller. När Sverige folkomröstade om kärnkraften 1980 föregicks den av en lång och intensiv debatt om risker, kostnader, avfallshantering och uranbrytning. Det ledde till ett lite veligt nja. Vi ska inte bygga ny, lägga ner den som är planerad – men inte riktigt än. Nu har ägarna själva stoppat flera reaktorer i förtid – av lönsamhetsskäl.
Då lanserade högerblocket kärnkraft som sin stora valfråga, vid sidan av brottslighet och invandring. Jag har inte sett nya fakta på bordet, någon genomgripande diskussion om vare sig den nya tekniken, ekonomin, hur vi ska ha det med uranbrytning i Sverige eller lösa de ökade mängderna radioaktivt avfall. Ebba Busch bara VILL ha kärnkraft. Kunniga energiforskare som bedöms kunna stå ivägen lyfts ut ur styrelser och statliga Vattenfall pressas att börja planera för ny kärnkraft. Nu senast meddelade energiministern att om deras förstudie inte leder till det rätta svaret (alltså ja) så ska regeringen titta på hur man kan tvinga dem. Ekonomiska garantier är på plats. Kanske ska inte det kommunala vetot gälla för kärnkraftsetableringar? Men fortsätta gälla för vindkraft.
Samtidigt är regeringens svar på de olika extremväder som drabbat Sverige och världen att sänka anslagen till klimatanpassning och istället skicka in stora pengar i stöd till bensin och diesel som ökar Sveriges klimatutsläpp. Jo, det blir sämre nu, men det kommer att bli bättre sen är budskapet från Sveriges klimatminister. Jo tjenare…
Jag känner inte heller igen mig i våldet – där barn skjuter och spränger andra barn och vuxna. Och än mindre i de ensidiga ropen på repression, trots att majoriteten av de som jobbat med frågorna länge inte ser lösningen i hårdare fängelsestraff och utegångsförbud. Det är inte det land jag vill hitta hem till.