I pandemins spår ser vi många problemställningar som behöver adresseras. De uppenbara är de som handlar om människors fysiska hälsa. Till exempel- En patient med stor övervikt har svårare att klara behandlingen än en patient med normalvikt. Likaså är en överviktig patient svårare för personalen att hantera vilket i sin tur kan leda till belastningsskador som följd. En rökare har i sig redan en försämrad lungkapacitet vilket i sin tur kan ge svårare sjukdomsförlopp om man drabbats av covid-19.
Den mer dolda hälsan är den psykiska. Oro, stress, depression, rädsla, sorg, ensamhet och hur vi reagerar på dessa är individuellt och svårt att se med blotta ögat. Men den finns där som ständig följeslagare. Med den påtvingade isoleringen som pandemin orsakat har den blivit alltmer påtaglig och omdiskuteras mer. Ensamheten har ju funnits tidigare också, men idag mer påtaglig och mer acceptabel att prata öppet om. Omställningen i samhället har orsakat mycket hemmaarbete, många varsel och stor arbetslöshet. Många unga som redan från början hade en tuff arbetsmarknad att ta sig in på har det idag ännu tuffare. Detta sätter sig i psyket. Oron för den egna försörjningen, maktlösheten över att inte kunna styra över den egna situationen, sätter djupa spår och orsakar inte bara oro och nedstämdhet utan dämmer även upp ilska och utåtageranden.
Skolhälsovården larmar, resurserna räcker inte. Mycket medicineras när kanske samtalsstöd hade varit en bättre lösning.
Även livskvaliteten för de äldre, som är de som hårdast isolerats under denna vår/sommar, har allvarligt försämrats. Från att ha varit fullt vital och förmögen att klara sig helt själv har man blivit degraderad till ”en 70-plussare” och satt på undantag helt utanför samhället. De ensamma har blivit ännu mer ensamma.
Det som fått stå tillbaka länge har varit det förebyggande hälsoarbetet. Det är billigare att avvärja uppkomsten av en sjukdom än att bota densamma. En god grundhälsa är inte svaret på allt men det är ett bättre utgångsläge. Våra kroppar är inte gjorda för stillasittande – ändå sitter vi i skolan, i bilen/bussen/tåget, på jobbet, hemma, under fredagsmyset, vid våra datorer. Vi äter när vi är ledsna, glada, deppiga, firar och sörjer osv. Återhämtningen efter covid19 är en långdragen process, oerhört tuff för den drabbade och mycket kostsam för samhället.
Vårt samhälle har inte råd att inte adressera detta. Vi behöver mer förebyggande hälsovård, vi behöver en mer tillgänglig och förebyggande psykvård, vi behöver hitta kloka lösningar för att förebygga ensamheten och vi behöver tillgängliggöra fysisk aktivitet/träning mer allmänt. Samhällsekonomi är alltid svår, det allmänna ska bekosta så mycket samtidigt som skattetrycket behöver hållas nere, satsningar inom detta område är inledningsvis fördyrande men borde på sikt rendera stora besparingar. Ett stort ohälsotal med stora sjukskrivningstal samtidigt som vi har stor arbetslöshet är dock en ekvation som definitivt inte går ihop.Vågar vi? Har vi råd att låta bli?
Martina Hallström (C)