Jag är en container-råtta. En baglady. En samlare. Jag hittar bra-att-ha-grejor överallt. Om jag får syn på något på marken – en mutter, en popnit eller en skruv, så plockar jag upp den och stoppar den i fickan. Men jag plockar absolut inte upp vad som helst. Det är liksom en känsla jag får. Jag ser direkt att ”den där grejen kommer jag att behöva”, och jag har sällan fel.
Ofta hamnar jag i situationer där något går sönder eller någon behöver hjälp med något. Då plockar jag fram en stripe, en gummisnodd eller en liten spik ur fickan och så fixar jag till det.
Jag har ofta hört män säga nedsättande saker om vad kvinnorna har i sina handväskor och hur dom får plats med allt och hur dom överhuvudtaget hittar något i röran. Dom skulle se min axelväska. Där finns små tänger, skruvmejslar, kajalpennor, nagellack, skruvar, muttrar, bultar, kondomer, gitarrplektrum, krymsplangar, eltejp, ljudkontakter i olika storlekar, pennor, förstoringsglas, tändare och you-name-it.
Och alltid 2 tumstockar. Utan tumstock kan jag inte leva. När man hittar saker måste man ju mäta dom. Hur ska man annars veta om dom passar?Jag har alltid nåt inrednings- eller byggprojekt pågående hemma i studion eller teatersalen, eller så är jag på jakt efter grejor till nästa scenografijobb. Tumstocken är min bästa vän. Jag har en i trä och en i plast. Dom i trä går ofta av och då behöver man ju en i reserv.
Nästan allt jag bygger med har jag hittat containrar eller på skräphögar. Det är inte klokt vad mycket fina och bra saker folk slänger. Här på Åland, där jag bor, är det dessutom så fiffigt att man får ta vad man vill från återvinningscentralerna. De som jobbar där ställer till och med in saker som dom tror att någon kan komma att vilja ha, i en byggnad med hyllor där man kan gå som i en butik och bara ta det man vill ha!
Om det är som jag minns det hemma i Sörmland, så blev det ett himla liv om man försökte ta nåt ifrån soptippen. Jag fattar inte varför? Är man rädd för att sopberget inte ska bli tillräckligt högt?
Jag kunde ju ändå inte låta bli att ta saker, där på Frutorpstippen hemma i Flen. Och jag lärde mig alla knepen för att inte bli avslöjad. Jag är bra på sånt också. Jag är överhuvudtaget en mycket behändig person. Självgående. En sån som man vill ha med sig när apokalypsen kommer.
Det finns en bild på mig i 25-årsåldern där jag sitter halvnaken och brunbränd i en trampbåt nånstans i medelhavet, med håret fullt av blekta slingor och hockeyfrilla. Alla som ser den bilden, skrattar och säger att jag ser ut som MacGyver. Minns ni honom? Han som kunde bygga en rymdraket av ett tuggummipapper och en chokladbit. Det kan jag också. Jag ÄR MacGyver.
