Till er som – mig själv inkluderad – ibland misströstar om männen och manligheten, kan jag säga att läget nog inte är helt hopplöst. Även om den senaste händelsen runt den lilla flickan som använde ordet ”snippa” lämnar många av oss illa till mods, ledsna eller kokande av ilska. I mitt gamla jobb som rörmokare, som jag slutade med för typ 15 år sen, såg jag inte så mycket hopp, tyvärr.
Det var hårda grabbar, hårda ord och bara vid sällsynta tillfällen mjukhet och djup. Det var istället väldans mycket gnäll på ”kärringen därhemma”. Eller ”tigern, regeringen, ekonomichefen”, eller vilka nedvärderande ord man nu kallade sin livspartner för. Och kunden, eller arbetsgivaren som man jobbade för, var så gott som alltid ”dummihuvet”. Snacka skit var helt enkelt enklare än att snacka allvar.
Men i mitt nya jobb, som teater- och musikarbetare, ser jag bevis på motsatsen flera gånger om året. Ibland flera gånger i veckan och ibland varje dag. Under en repetition händer det ofta att man berörs så mycket av det man just arbetar med, att tårarna börjar rinna och rösten stockar sig.Häromdagen jobbade jag tillsammans med 2 män i 70-årsåldern. Den ena hade skrivit en text om en sjöman, som jag skulle recitera och den andre spelade gitarr och sjöng en visa som den förste hade skrivit. Det slutade med att vi alla tre satt där och hulkade och torkade tårarna.
Vuxna karlar som egentligen inte alls kände varandra! Det är just dom där mötena som gör jobbet så värt. Om drivkraften vore att jag en gång ska bli rik och berömd, ja då hade jag lagt av för länge sen. Jag är helt enkelt bara glad över att jag är såpass lyckligt lottad att jag faktiskt kan försörja mig på något som gör att jag får lättare att komma i kontakt med mina inre känslor.
Jag har ofta spelat föreställningar där någon eller några ur publiken suttit kvar länge i stolen, eller rent av kommit fram till mig efteråt, med tårarna rinnande ner längs kinderna och tagit mig i hand eller kramat om mig och sagt ”tack!”. Och väldigt ofta har det varit män som har gjort det. Både yngre och äldre.Det ger mig hopp, trots att det ibland känns väldigt mörkt när jag ser hur vi män beter oss här i världen. Jag har fyra barn, varav tre är söner. Jag och min hustru har alltid uppmuntrat dem till att prata om känslor. Och när vi har känt att de en längre tid varit upprörda eller frustrerade över något, har det varit en verklig befrielse när tårarna äntligen har kommit.
Tårarna läker, renar och gör att man kan börja om från noll.Jag är själv uppväxt under en tid när det hette ”men inte ska du väl gråta, du som är en stor pojke” och jag är glad över att jag själv inte har bidragit till att föra det vidare. Men jag vet ju att det ännu är så för många pojkar. Har du haft det så, du vuxna man som läser det här? Misströsta inte. Det är inte för sent.
Nästa gång du blir arg eller upprörd, eller frustrerad över något i din livssituation – prova då att gå emot allt vad du fått lära dig. Ge efter och gråt. Bara gråt. Det är så enormt skönt. Att hålla gråten inne gör dig inte stark – det gör dig hård.
