Jag är hemma och bakar scones åt barnen. Höstlovet har just börjat, solen tittar fram och de sista guldgula björklöven virvlar runt i vår ostädade trädgård. På radion (ja, FM-radion finns fortfarande) talar den alltid lika käckt rödrosiga Mark Zuckerberg om ”Meta” som hans imperium alltså ska heta i framtiden.
Mark – hur gammal har grabben blivit nu, nio år? – målar upp en tillvaro där vi sugs in i nya skärmvärldar, inte de där trista som han råkade skapa först, med hat, hot och nednötande nätmöten. Nej, i framtiden kommer vi att leva i mysiga metaverse, där vi kan gå omkring hemma fast i digital form, sätta på oss ”skins” istället för kläder och gå på möten med kollegor som ser ut som brontosaurier, Jesus från Nasaret – eller kanske till och med sig själva! Så tokigt!
De nya metaversemötena kommer inte att vara som dagens glåmiga distansträffar, nej snart kommer vi att kunna se varandra i ögonen (mäktigt!) och vara sociala på ett nästan mänskligt sätt. Bäst av allt: du kan bo på en jäkla soptipp och ändå njuta av utsikten. Den går ju att byta ut! Börjar din partner se trist ut? Nytt skin! Bråkar barnen? Skicka dem till en parallell verklighet! Dröna hem dina scones, perfekt gyllenbruna varje gång.
Jag kikade in hos Facebook nån gång under 2008 tror jag. En kompis bjöd in mig, och vänner ska förstås vara vänner, så jag testade. Det var ju eoner av tid sedan, med internetmått mätt, så jag chockerades av plattformens påträngande, beskäftiga uppträdande: ”Hej Johan, kolla här, du vill såklart ha kontakt med Pernilla från 9b, minns du? Här är det full rulle förstår du, Perra från femman och exgrannen Jocke är redan igång med massor av vänner – fler än du! Snacket pågår dygnet runt, missa inget – status?” Jag backade ut, hoppades att ingen hann se mig, och stängde dörren.
Jag försöker att inte hänga upp mig på vad andra människor gör eller inte gör. Golf, segling, frimärkssamlande, agility – jag fattar inte vitsen, men det är okej att andra håller på. Ungefär så tänkte jag om sociala medier och ”plattformssamhället” också till en början. Andra var på golfbanan, Facebook eller Myspace (minns ni?). Jag var någon annanstans och gjorde andra, mer eller mindre meningslösa saker.
Men frimärkssamlande och orimligt mycket tid på putting green skadar ju inte andra; ett överdrivet fokus på att få hunden att krypa genom plasttunnlar hotar inte demokratin eller våra sociala förmågor. Det här är något annat.
Jag vill inte tillbringa framtiden antingen i en låtsasvärld, diktatoriskt styrd av en rödlätt IT-entreprenör, eller på en fjärran koloniserad planet, styrd av en lite tyngre och mer kolerisk variant av diktator ett. Jag bakar hellre mina scones själv, med samma barn och samma småröriga utsikt som vanligt.
