Att köra vatten till djuren på bete med lilltraktorn ger tid för eftertanke, den går otroligt långsamt. Jahaja, tänker jag, det var här jag skulle hamna till slut. I en 30 år gammal traktor, i ständig omloppsbana i utkanten av min barndomsby. Om mitt liv hade varit ett drama så har jag verkligen gjort en bakvänd karriär.
Jag föddes som stjärnan i mitt eget liv. I tidiga år iscensatte jag små lekar och pjäser där jag alltid var huvudpersonen. Katter, kaniner och Lillasyster (förlåt Anna!) fick spela skurkar, pigor och andra, mindre viktiga typer som behövdes för att föra handlingen framåt. När skolstarten kom insåg jag raskt att ett klassrum inte har utrymme för 25 primadonnor och hittade en plats lite i skymundan, en bekväm biroll. En ganska behaglig position där man varken behöver stå i centrum eller utså särskild kritik.
När jag så småningom klev in i arbetslivet var det en statistroll som väntade, när eftervärlden läser protokollen från den avgörande stämman eller årsberättelsen från min första arbetsplats finns inte mitt namn med. Jag var den som tog anteckningar, räknade fram underlag eller spökskrev talet någon annan höll. Det är faktiskt så att det behövs ett stort antal statister i en pjäs. En ”ung kvinna passerar från höger” eller ”tre ungdomar skrattar åt skämtet” eller ”en äldre kvinna tar huvudpersonens hand och hjälper honom rätt”. Det är så berättelsen växer fram och får mening.
Nästa förflyttning på tiljorna tog jag som nybliven mamma. Som förälder fyller man många olika funktioner, för nu är det en ny liten person som är den självklara stjärnan. Man får agera klätterställning, kudde, matmaskin och till de äldre barnen bankomat. Livet som förälder innebär till stor del att utgöra rekvisita åt den kommande generationen.
Nu när jag sitter i min traktor slår det mig att jag numera gått från att vara rekvisita till att snarast utgör en del av kulissen. Det är mina kor som genom att beta skapat den vackra hage som ramar in grannarnas grillparty. Jag är fåraherden i den pastorala idyllen som avbildats med sina djur längst ner i högra fonden när hjälten i filmen passerar på väg till staden. Det är jag som byter färg på kulissen när jag plöjer den gröna vallen och vänder upp den svarta jorden.
Så är min karriär slut nu? Är kulissen slutstationen? Nä, inte på långa vägar! Jag har siktat in mig på sufflörens röda sammetsstol. Där ska jag sitta, med en kopp kaffe i godan ro. Teaterviska åt dem som agerar så att de säger rätt saker och inte glömmer bort sitt uppdrag. Hjälpa publiken att applådera på rätt ställe och se till att berättelsen får mening. Helt enkelt se till att nästa generation kan driva sin verksamhet och leva ett gott liv. Att följa handlingen, men lite från sidan, i bekvämt avstånd från strålkastarljuset. Det vore väl en drömtillvaro ändå?
