Det luktar gott om det ryska fullblodet Yazalar. Han är nyschamponerad och pälsen glänser som guld i solen. Han är av den mytomspunna rasen achaltekeer eller akhal-teké. – Det var min barndomsdröm att ha en achaltekeer, säger Ludmila Tsvetkova i Katrineholm.
När hon växte upp hade mormor och morfar på landet i Vitryssland många djur. De bodde i ett torp i skogen med arbetshästar som jobbade på gården. Inte alls några smäckra fullblod. Men på väggen satt en bild på en isabellfärgad achaltekeer utsmyckad för uppvisning.
– Jag blev förälskad i rasen genom den bilden. Jag tittade ofta på den. Men jag såg aldrig några achaltekeer när jag bodde i Vitryssland, säger Ludmila.
Hon red på ridskola och morfars arbetshästar, men några fullblod träffade hon inte.
Ludmila utbildade sig till läkare. Hon flyttade till Belgien för 20 år sedan. Där jobbade hon som sjuksköterska, men drömmen om en egen achaltekeer växte. Och för att klara av att ha en häst var hon tvungen att få högre lön.
– För att kunna jobba som läkare i Belgien var jag tvungen att komplettera min utbildning och ta examen. Samma dag jag fick min läkarexamen köpte jag min första häst.
Det var naturligtvis en achaltekeer. En fölunge i södra Ryssland som exporterades till Belgien.
– Hon var underbar. Tyvärr hade jag inget sällskap åt henne i början, så jag fick leka med henne själv. Hon blev som en hund, som kunde apportera och spela fotboll. Och hon blev väldigt mycket en enmanshäst.
Just den sortens intregritet och lojalitet är egenskaper som finns omskrivna om achaltekeern.
– Det ledde till att andra hade svårt att handskas med henne om inte jag var med. Det var min första häst och det var mitt fel. På mina andra hästar har jag haft medryttare och då har det inte varit några problem.
När stoet växte upp födde Ludmila upp fler achaltekeer. Åttaåriga Yazalar är hennes fjärde achaltekeer. Hon flyttade från Belgien till Sverige i februari förra året och han följde med.
– Jag behöll honom som hingst, men kastrerade honom kemiskt. Det är ganska vanligt i Belgien, men inte i Sverige. Här anses det mer problematiskt att ha en hingst.
Hon säger att han var lätthanterlig och trevlig, men det är svårt att ha en hingst i Sverige om man inte håller på med avel. Därför har hon kastrerat honom.
– Jag var rädd för komplikationer, men det gick bra. Och han är sig lik, samma häst nu som innan kastreringen.
Rasen, som ursprungligen kommer från Turkmenistan, anses vara världens äldsta fullblod. Achaltekeern beskrivs som slank och smidig, snabb och uthållig. Hästvärldens motsvarighet till greyhound.
Hästarna klarar ökenhetta och kan leva på smulor.
Det mest kända uthållighetsrekordet sattes under en ritt på 415 mil mellan Ashkhabad och Moskva. 96 mil av vägen gick genom ökentrakter vilket innebar väldigt lite vatten och foder i extrem hetta. Distansritten genomfördes 1935.
– Det är också en intelligent häst. Den kan göra allt du vill. Jag har också haft araber och spanska pre, men achaltekeern är smartast.
Yazalar tuggar i sig gräs och luktar lite förtjust på Ludmila. När solen landar på honom lyser pälsen med en metallisk glans.
– Det en perfekt häst för den med tid och empati. Om jag visar att jag är här för honom, då får jag igen det.