Förtroendeingivande politik utövas på en politisk arena där partiföreträdare får lov att utveckla sina idéer i långa anföranden och repliker, noga utsvarvade ur partiprogrammen, i debatter som pågår i många timmar. Då först skulle vuxenhet som retoriskt vapen en gång kunna utrangeras, eftersom alla redan skulle vara den vuxna i rummet.
Jag ser inte poängen med att rösta när politiska partiföreträdare springer på enkla bollar och kastar billig skit på varandra. Då tvingas de bli defensiva för att inte riskera att ställas i dålig dager i media. Eftersom det kastas så markant mycket skit åt alla håll så hinner våra politiker aldrig utveckla några fullödiga tankar i debatterna innan de måste försvara sig. Följaktligen blir politiken ett enerverande spel. Partiföreträdarna fastnar i snabbdietträsket bland utslitna slagord och finesser.
SD vinner på att vägra
Sverigedemokraterna har redan länge vunnit poäng på att inte spela med. Den vuxna i rummet har föga överraskande sin lockelse i dagens politik. Tyvärr oavsett vilka värderingar hen har. Men det har aldrig varit tillräckligt att dra några slutsatser av en politikers fysiska uppenbarelse, av det kontrollerade lugnet och röstens stabilitet, av kläderna, frisyren, av händernas och ögonens rörelser. Men i klämda tider verkar det duga. Därför har jag svårt att ta politiken på allvar.
Men att rösta blankt eller inte alls är som att hålla käft. Det tycker jag inte någon ska göra. Jag är en vänstermänniska med den bestämda ståndpunkten att vänstern ska pyssla uteslutande med systemfrågor. Om jag ska tvinga fram en utopi ur min värdegrund, skulle den låta så här: Vänstern formulerar och skapar samhällssystem till allas gagn – högern ser till att medborgarna håller sig till dem. Då gör båda blocken det enda de duger till, utan att orsaka onödiga mellanmänskliga spänningar. Och medborgarna får lov att vara fria som de är.
Ett uppjuckat hönshus
Jag har kallats både gammalmodig och verklighetsfrånvänd på grund av det. Det må så vara. Politiken av i dag är ett uppjuckat hönshus med störtdykande förtroende. Jag kommer givetvis att rösta, det är en historiskt betydelsefull seger för demokratin som måste värnas om, men rösten blir tills vidare symbolisk. För när en politiker överhuvudtaget kan vinna poäng på att vara vuxen, då har de politiska idéerna sen länge förlorat bärkraft.