Just nu verkar flera partier i Riksdagen ägna sig år villkorslös tilltro till statligt fadderskap över centrala delar av samhällsstrukturen. Att gå via den demokratiska processen och folkligt förankrade reformer verkar uteslutet. Man tilltror staten egenskaper och kvaliteter som historiskt sett har visat på åtskilliga svagheter. Man tycks inte heller ens ägna en tanke åt vad ett statligt beslutsfattande får för effekter på den statliga byråkratins roll och demokratins fundament.
Jag delar otvetydigt att det ofta uppstår väsentliga problem i vårt sätt att styra landet på alla beslutsnivåer. Jag ser också de hinder som idag och inte sällan under lång tid motverkat eller försvårat en väl fungerande välfärdsservice. Denna verklighet har vi kunnat hantera så länge som demokratin har fungerat i landet.
Att plötsligt tilltro statligt huvudmannaskap som en generell metod att kompetent lösa ytterst konkreta frågor känns inte övertygande. Inte minst eftersom statlig politik under lång tid i huvudsak skapat de förutsättningar som främst kommuner och regioner fått arbeta under.
Otillräckliga regionala investeringar i infrastruktur, ett statligt system för skatteutjämning som inte skapar rättvisa mellan regionerna, statliga verk och myndigheter (se bland annat Trafikverket och Arbetsförmedlingen) som motverkar målet med en bra service i hela landet samt den centrala statsbyråkratins dokumenterade okunskap om lokala och regionala grundvillkor för befolkning och företag är ofta avgörande hinder för en väl fungerande välfärdsproduktion i hela landet.
Med de ”snabblösningar” som flera partier presenterat finns risk för att vi skadar fundamentet för landets regionalt och lokalt väl förankrade demokrati. Där får medborgarna sin grundläggande skolning och djupa förståelse för hur vi skapar ett sammanhållet och väl fungerande samhälle.
Att tilltro statliga centrala organ en överlägsen kompetens och kvalitetssträvan har vi från tidigare erfarenheter kunnat förneka.
Trots mina tydliga farhågor kring statligt huvudmannaskap är det självklart att kommuner och stat måste samarbeta för att nå hållbara lösningar.
Europa har dock visat att centraliserade strategier ofta skapar större problem än de löser.