När krisen kommer ska vi vara beredda. Vi ska ha bunkrat upp med vatten och mat för att klara oss i en vecka på egen hand.
Det är bra, men det räcker inte. Du behöver också ha beredskap för att klara dig själv när butikerna har stängt och du inte kan köpa nytt.
Alla borde ha en slöjdlåda hemma. En låda där det finns redskap som hjälper dig att lösa saker själv. Det är ting som nålar av olika dimensioner, tråd och garn och säkerhetsnålar, så att du kan fixa dina kläder, när du inte har möjlighet att köpa nytt eller få saker lagat. Där bör finnas en sax och en kniv, som du kan tälja med eller skära av ett snöre eller en gren. Bra är också att ha ett bryne att slipa med om kniven och saxen blir slö. Du kan lägga med rep eller snöre och yxa eller såg.
Nu har du utrustningen beredd och det är en god början.
Men kan du använda den?
Lika viktigt som det är att veta vad du gör med havregrynen i krislådan, så får du inte stå handfallen bland slöjdredskapen. Du behöver kunna sy i en knapp, laga en söm, stoppa ett hål i en strumpa eller hantera en kniv och en yxa för att kunna göra upp eld eller göra enklare ätredskap.
Hur är det då med slöjdberedskapen? Den är nog tyvärr inte så god. Händernas kunskap värderas inte på det sätt som är nödvändigt för morgondagens samhälle. Skolans slöjd präglas av knapphet med resurser, såväl i materiel som i tid. Den kunskap som tidigare kunde föras över från generation till generation hindras av avstånden i dagens samhälle. Barn och äldre möts sällan i gemensamma slöjdprojekt, när de träffas i bästa fall via Facetime.
Och visst går det att se filmer på Youtube om det mesta, men kan du inte sticka en vante eller stoppa en strumpa när elen försvunnit, så lär du inte ha någon nytta av instruktionsfilmer. Det måste sitta i händerna.
Kunskapen om att skapa, laga och lösa problem med händerna är en viktig del av vår gemensamma beredskap, vår överlevnadsförmåga. Det är vår möjlighet att överleva. Vi behöver händernas kunskap. De behöver tränas i skolan och kunskap behöver delas mellan de som kan och de som vill lära. Det borde helt enkelt ingå i allmänbildningen.
Vi ser fram emot att studieförbunden folkbildar i grundläggande slöjdkunskap. Att hemslöjdsföreningarna får ett uppsving större än växande stickcaféer. Att vi börjar återbruka på riktigt genom att använda det som redan finns så länge som möjligt och att vi vårdar det som vi har.
Vår beredskap kan alltid bli bättre. Händernas kunskap måste komma till nytta mer.