För ungefär 60 år sedan var debatten om Sveriges ekonomiska tillväxt och storstädernas roll för landets ekonomi och utveckling mycket het. Stockholmsregionens ställning i den ekonomiska och regionala politiken diskuterades intensivt. Filmen Rekordåren gav extra bränsle åt diskussionerna i medierna. I de omfattande debatterna spelade de många inläggen från ekonomiprofessor Folke Kristensson från Handels en debatthöjande roll. Han önskade prioritera storstädernas tillväxt. För detta blev han ofta hårt kritiserad.
Stockholmsregionens regionplan var samtidigt i fokus och fick motta en omfattande kritik från såväl regionala kritiker som en växande ”vi flytt int”-rörelse i stora delar av främst Norrland och Bergslagen. Hela denna kritikstorm var också ett resultat av ökade flyttningar av arbetskraft från norra till södra Sverige och kraven på att staten skulle stödja näringslivet i bruksorter och landsbygdsregioner. Någorlunda regional balans var målet.
1965 beslöt Riksdagen som ett resultat av missnöjet med flyttningarna och den starka storstadstillväxten att stödja näringslivet i norr genom statliga subventioner och flyttning av företag. Under 1970-talet tillkom fler riksdagsbeslut som stöd till utvecklingen i ekonomiskt svaga och eftersatta regioner. Men debatterna om storstädernas roll fortsatte.
Häromdagen fick vi en påminnelse om gårdagens strider om storstädernas roll via en relativt provocerande artikel i DN av professor Charlie Karlsson. Hans påståenden var bland annat att storstäderna har en …”överväldigande betydelse för nationellt välstånd och välstånd”, …”när städer fungerar väl gynnas hela landet inklusive landsbygdsområdena”, …”stora täta städer är tillväxtmotorer eftersom de koncentrerar människor, företag, kompetenser och idéer ” och …”tätt stadsliv är i genomsnitt mycket mer energieffektivt än spridda bosättningsmönster”.
Han säger att den lokala planeringen och demokratin hindrar storstädernas utveckling och vill ha en ”övergripande urban strategi” hanterad via en anställd stadsminister. Detta skulle enligt professorn garantera att storstäderna blir ekonomiskt och strukturellt effektivt uppbyggda regioner där lokal och regional politik inte riskerar att sätta hindrande käppar i hjulen. Han är förvånad över att vi har en landsbygdsminister och inte en stadsminister och ser detta förhållande som en konkurrensnackdel mot övriga Sverige.
Professor Karlssons jämförelse med regeringens minister för landsbygden är mer än märklig och direkt missvisande. Vår landsbygdsminister är en mycket kringskuren medlem i regeringen som främst har ett relativt litet ansvar för de areella näringarna och fisket. Något helhetsansvar för landsbygdens framtid och utveckling ingår knappast i uppdraget. Efter Sveriges inträde i EU är det inte mycket en svensk landsbygdsminister har kvar att påverka.
Däremot skulle jag vilja hävda att vi redan har ett antal stadsministrar som tjänar storstäderna väl om vi ser till den faktiska politiska verkligheten. Om vi exempelvis studerar hur infrastrukturen planeras och byggs är alltid storstäderna högst prioriterade. Se bland annat den oerhört kostsamma Ostlänken, Förbifart Stockholm, Sverigeförhandlingen om bostäder och transportnät och motsvarande i de andra storstäderna. Jämför med de stora eftersatta behoven av järnvägarna i övriga Sverige – bland annat Inlandsbanan med tillfartsleder.
När Charlie Karlsson kommenterar storstädernas överskott på grund av effektiv ekonomisk struktur och deras förmåga att fördela delar av överskottet till landsbygden finns det anledning att påpeka vad verkligheten visar upp. Storstadspolitikernas ledare brukar ju knappast jubla när statliga utredare föreslår ökade bidrag till fattiga kommuner som Pajala och Vilhelmina varje gång som skatteutjämningssystemet skall förändras.
I de flesta regioner där de största städerna växer genom att investeringar koncentreras växer de i regel på bekostnad av stora omgivande landsbygdsområden. Västerbotten, Värmland, Västernorrland samt Jämtland och Härjedalen är tydliga exempel på detta. Befolkningen tvingas flytta när jobben koncentreras. När jag själv gjorde en analys av de lokala bankernas policy i skogslänen för några år sedan fick en intervjuad företagare i Åsele enbart krediter om han flyttade hela verksamheten till Umeå.
Charlie Karlssons debattinlägg har enligt min mening en fundamental brist genom att inte notera eller kommentera storstädernas beroende av landsbygdens mänskor, många småföretag, kompetens och naturresurser. Landsbygdens energiproduktion, skogsråvaruleveranser och inte minst ökande mineralbrytning skapar stora värden – jobb, skatte- och kapitalinkomster – i främst storstäderna. Glöm ej heller välutbildad arbetskraft som flyttar från hela landet. Landsbygdens produktionsorter får bara en liten skärv för sin insats. Betydligt mindre än i grannländerna.
Artikelförfattaren tycks ha förkärlek till att centralisera makten över samhälls- och stadsbyggandet för att få en påstådd effektiv samhällsomvandling. Jag och säkert många med mig ser den svenska och nordiska samhällsmodellen med stark lokal makt och självständiga kommuner och regioner som en bärande grund till en väl fungerande demokrati.
Under 2000-talet har devisen ”Hela Sverige ska leva” blivit ett begrepp som befolkningen i stora delar av landet apostroferar i mängder av olika sammanhang. Även i Riksdagen hörs kravet – åtminstone i ord. Det är oftast liktydigt med krav på större offentliga investeringar – främst infrastruktur – i de regioner och kommuner som marknaden inte gynnat. På lång sikt är jag övertygad om att vi behöver en jämnare fördelning av våra resurser och att storstäder och landets landsbygdsområden och bruksorter behöver varandra. På den punkten verkar jag och Charlie Karlsson inte vara överens.