I Sverige hänger rätten till den egna kroppen på en skör tråd. Trots att fri abort uppfattas som en självklar pelare i det svenska samhället, räcker det med ett enda riksdagsbeslut med enkel majoritet för att radera ut den.
Utvecklingen i USA under 2022 fungerar som en brutal väckarklocka. När högsta domstolen rev upp det historiska domslutet Roe v. Wade, försvann en 50 år gammal rättighet över en natt. Kliniker tvingades stänga och poliser började granska misstänkta missfall som om de vore brottsplatser.
Denna händelse var ingen isolerad amerikansk företeelse. Den belyser ett globalt fenomen: rättigheter är aldrig ”färdiga”. De är politiska beslut, och politiska beslut är reversibla. I Europa ser vi samma mönster.
Sveriges abortlag har räddat liv och möjliggjort jämställdhet sedan 1975. Men dess juridiska tyngd är oroväckande låg. Till skillnad från yttrandefriheten eller rösträtten, som skyddas av grundlagen, är abortlagen en vanlig lag.
Motståndare till en stärkt aborträtt använder ofta argumentet att ”allt liv räknas”. De framställer frågan som en teoretisk balansgång. Men en graviditet är aldrig teoretisk. Den sker inuti en levande människas kropp och innebär betydande risker och livslånga konsekvenser.
Om principen att ”allt liv räknas” ska tas på allvar, måste den innefatta den gravidas rätt att styra över sitt eget öde och hälsa.
Historien lär oss att ett abortförbud aldrig leder till att aborter upphör. Det leder enbart till att de säkra aborterna försvinner.
Aborträtten förtjänar samma skyddsnivå som rätten att rösta och rätten att tala fritt. Innan nästa val, innan nästa politiska kris och innan det är för sent, måste riksdagen enas om att skriva in rätten till abort i Sveriges grundlag. Tryggheten får inte vara en illusion. Den måste vara en garanti.