Nu är kärnkraftsanläggningen på Studsvik utanför Nyköping riven. Efter tio års sanering, kontroll och rivning återstår bara en plan yta, samt radioaktivt avfall i ett mellanlager.
Forskningsreaktorerna R2 och R2-0 i Studsvik utanför Nyköping togs i drift 1960 och stängdes av 2005. Nedmonteringen började tio år senare, 2015.
– Vi började rivningen inifrån och ut. Att riva en kärnkraftsanläggning är inte som att riva ett hus. Vi började med det som var mest radioaktivt, som bränslet och reaktorerna, säger projektledaren Johan Flygare.
I somras revs den 85 meter höga skorstenen på anläggningen. Aluminiumdelen sågades av i ringar som lyftes ner med en kran, och betongen tuggades ner med en rivmaskin.
Mark- och miljödomstolen har vid två tillfällen förlängt den tidpunkt när avvecklingen skulle vara avslutad, nu är alla byggnader som kopplar till R2-anläggningen rivna.
Projektledare Johan Flygare står vid det hål där forskningsreaktorn stått vid Studsvik. Numera är det en plan yta. Foto: John Guthed
Projektledare Johan Flygare på Svafo. Foto: John Guthed
Upp till 10 000 kubikmeter radioaktivt material förvaras i mellanlagret i Studsvik. Förutom radioaktivt avfall från R2 förvaras ochså låg- och medelaktivt avfall från nedmonteringen av Ågestaverket utanför Stockholm, tills slutförvaren för kärnavfall i Forsmark är utbyggda.
Kostnaden för att riva kärnkraftsanläggningen på omkring 530 miljoner kronor täcks av fonder som finansieras av kärnkraftsbolagen. Enligt Svafo har 97 procent av rivningsmaterialet kunnat återvinnas.