Kan inte du och jag åka på en sån där träningsresa? frågar en kompis.
Jag tänker ”jisses, känner du mig inte bättre än så?” Sedan påminner hon mig om att jag ju faktiskt varit på en träningsresa en gång för 15+ år sedan. En väldigt soft variant där träningen bestod av ett pass pilates morgon och/eller kväll. För mig blev det mest eller. Mitt minne är att jag hängde på stranden med ett gäng damer i 70-årsåldern, att det bjöds på samma mat hela tiden, och så havet såklart.
Vi börjar leta efter resor. Det visar sig att konceptet utvecklats enormt sedan min resa. Nu är det hårdträning som verkar gälla. Upp med tuppen och inte en ledig stund resten av dagen. Det är poweryoga, styrkepass och powerwalk i bergen redan innan lunch. Sedan fortsätter det ända in på kvällen i ett rasande tempo av olika träningspass. Först 15.30 kommer poolgympa, ett pass jag kanske skulle kunna tänka mig att masa mig ner till bassängen för. Utöver alla träningspass ges också föreläsningar om hälsa och kost.
Så skickar vännen förslag på en resa hon hittar.
– Men det är ju inte vid havet utan en insjö, kontrar jag.
– Nä, det är klart man vill ju till havet ingen sunkig Italiensk insjö, svarar hon.
– Det måste vara gångavstånd till havet, tycker jag. Väl medveten om att jag egentligen inte tål värme särskilt bra.
– Och pool va?
– Jo det kan ju också vara nice.
– Kan ju räcka med att de har ett gym på hotellet.
– Ja.
– Och en bar.
– Ja det känns nästan viktigast.
Ja, ni ser ju vartåt det barkar. Egentligen skulle vi bara kunna stanna hemma och gå till en bar och ett badhus. Så slipper vi också belasta klimatuppvärmningen.
Slutsatsen blir alltid detsamma hur mycket man än försöker ge det där med träning en chans.
En öl är alltid godare än en spenatsmoothie.
Ett hav alltid bättre än en powerwalk.
En dagbädd alltid bekvämare än en solhälsning.
Löftet om att träning och god kost skulle ge ett längre liv, om inte ens det kan få mig att steppa upp och börja röra på dököttet vad ska då få mig till det? Det där med att det inte går att lära gamla hundar att sitta börjar bli läskigt sant.
Till och med mina barn börjar bli oroliga över att jag rör mig för lite. Kanske är det till slut deras blickar och oron över att jag kommer att dö i förtid som gör att jag åtminstone tar mig runt huset någon gång varje månad.