I dag tänkte jag bjuda på en berättelse som både innehåller Moment 22, den lilla människans maktlöshet mot en av statens mest oförutsägbara förlängda armar och ett stycke svensk jordbrukspolitisk historia. I fokus en liten gård i Sörmland.
Om vi backar tillbaka kanske 100 år var den inte så liten. Faktiskt en av de större i grannskapet. Men när arrendatorn som brukade den blev för gammal i början av 1970-talet såldes den och jordbruksmarken och skogen delades upp mellan granngårdarna. Det var Lantmäteriet som höll i yxan och jag kan tro att det var tårtkalas när uppdelningen var klar.
Mission completed – ett litet steg mot framtidens rationella jordbruk.
Kvar blev bostadshusen och alla ekonomibyggnaderna; lagården med plats för 12 kor, lidret och den stora logen. Stora rödmålade hus med enorma tegeltak. Detta blev nu sommarbostad för en familj från huvudstaden, tills de sålde efter femton år. Skulle tro att de stora uthusen i stort behov av underhåll var en bidragande orsak. Nu stod en ung familj med drömmar om självhushåll och småbruk med djur på tur.
Den lilla hagen som Lantmäteriet lämnat kvar förslog inte långt för fåren, men med tiden lyckades de få arrendera små markbitar och så småningom sköta större och större delar av granngårdarnas betesmarker i takt med att korna försvann på gård efter gård. En liten hästverksamhet gav både betesdjur för att hävda markerna och lite ekonomi för att renovera alla uthusen.
I åratal hade familjen önskat få köpa tillbaka en del av den mark som tillhört gården – och äntligen sa markägaren ja. Och här skulle berättelsen kunnat ta slut.
Men här kommer Lantmäteriet in i bilden igen. Nej är beskedet. Det går inte eftersom marken ligger i grannkommunen. Och det stämmer ju. Kommungränsen flyttades nämligen då på 1970-talet för att granngårdens mark skulle ligga i en och samma kommun. Det hade länge varit en pikant detalj att djuren betade i grannkommunen. Men går det inte att flytta tillbaka kommungränsen? Jo, om Lantmäteriet tycker att det är värt det, fick de veta. Och det tyckte de inte. Och det hade för övrigt fram till den punkten kostat 10 000 kronor. (För att titta på kommungränsen på kartan!)
Familjen hade kollat med bägge kommunerna. Ingen hade något att invända, så hoppet väcktes när lantmätaren meddelade att hon skulle skicka ett frågebrev till dem. Men tji – när en av tjänstemännen hörde av sig för att förtydliga sitt positiva svar var beskedet att det ändå inte skulle påverka beslutet. Som fortfarande var nej. Nu hade det kostat 20 000 kronor.
Hur är det möjligt att en statlig myndighet kan vara helt oförutsägbar när det gäller hur dyrt det kan bli? Och i vems intresse vägrar de hitta en lösning när markägare vill sälja till en villig köpare som dessutom gör insatser som samhället vill ha – och ingen drabbas på något sätt?
De fick frågan, men struntade i att svara.
Jag lovar att allt hänt i verkligheten, förutom tårtan på 1970-talet. Den vet jag inget om.