Den 17 oktober markerar den internationella dagen för att utrota fattigdom. Men i Sverige 2025 växer fattigdomen – och förändras. Den syns inte alltid i trasiga kläder eller öppet nöd, men den känns i tomma kylskåp, oöppnade räkningar och barn som inte följer med på utflykter.
Fattigdomens nya ansikte bärs av ensamstående föräldrar med arbete, av unga som aldrig fick en chans in i arbetslivet, av sjukskrivna, långtidsarbetslösa och pensionärer vars inkomster inte räcker till livets nödvändigheter.Vi möter dem dagligen i Verdandis verksamheter. De som jobbar men inte har råd med mat. De som är sjuka men nekas ersättning. De som tvingas välja mellan värme och hyra. Vi ser unga som tappar framtidstro, äldre som isoleras av skam, barn som bär sina föräldrars oro. De ber inte om mycket – bara att få leva med värdighet. Det borde vara en självklarhet i ett av världens rikaste länder.
Men något har gått sönder.
Trygghetssystemen, som en gång byggde Sverige starkt, har blivit otillgängliga och otillräckliga. Reglerna är snåriga, handläggningstiderna långa, bemötandet misstänkliggörande. Allt fler avstår från att söka hjälp de har rätt till – inte för att de inte behöver den, utan för att de inte orkar med den byråkratiska processen och de krav som ställs.
Samtidigt gör samtidens kriser allt värre. Inflation, höga matpriser, elräkningar, bostadsbrist och klimatstress slår hårdast mot dem som redan har minst. Digitaliseringen stänger dörrar för dem utan bank-ID eller kontokort. Samhällets klyftor vidgas – och tilliten riskerar att vittra.
Fattigdom är inte ett individuellt misslyckande. Det är ett samhälleligt svek. Ett resultat av politiska beslut: att inte höja ersättningsnivåer i takt med kostnader, att införa bidragstak, att låta bostadsmarknaden styras av vinstintresse, att urholka tryggheten för att spara kortsiktigt. Och mitt i detta: barn som växer upp utan det allra mest grundläggande – utan mat, värme eller trygghet. Unga som dras in i kriminalitet av ekonomisk desperation, äldre som inte vågar sätta på elementen.
Vi vet att det går att göra annorlunda. Vi behöver en politik som utgår från människors verkliga behov – inte från förenklade kalkyler eller ideologiska skygglappar. Vi behöver trygghetssystem som fungerar innan krisen är total. Ett försörjningsstöd som räcker till ett värdigt liv. En sjukförsäkring som skyddar den som inte kan arbeta. En arbetsmarknadspolitik som lyfter, inte stänger ute.
Vi kräver att mat och bostad erkänns som grundläggande sociala rättigheter. Vi kräver att rätten till stöd inte beskärs av bidragstak, utan kompletteras med ett socialt frikort som gör det möjligt att ta småjobb utan att förlora allt. Vi vill se ett särskilt barnfattigdomsstöd för familjer som lever under existensminimum. Vi vill att staten tar ansvar för att bygga prisvärda hyresbostäder. Och vi vill se en oberoende instans som granskar när trygghetssystem sviker – innan det blir livsavgörande.
Fattigdom är mer än brist på pengar. Det är att stängas ute. Att tystna. Att sluta tro på samhället – och på sig själv. Men det behöver inte vara så. Med rätt politik, rätt prioriteringar och rätt människosyn kan vi vända utvecklingen.
Den 17 oktober räcker det inte att bara uppmärksamma. Vi måste agera. Vi måste våga välja solidaritet, inkludering och mänskliga rättigheter – inte som slagord, utan som styrande principer för hur vi bygger vårt samhälle.Nej till fattigdom. Ja till ett samhälle där alla får plats. Inget mindre är acceptabelt.