Lästips:
Det var en kall och blåsig morgon i november 1963. På skolgården yrde den första snön när eleverna strax skulle gå in till dagens första lektion. Väl inne stod barnen vid sina bänkar när magister Allan Lindberg önskade god morgon och uppmanade till att be morgonbönen, Fader vår. Ibland brukade magistern sätta sig vid orgeln och med skiftande framgång spela en morgonpsalm samtidigt som han sjöng.
Den hette Djulö skola, där magister Lindberg var lärare och även hade sin bostad. Skolan var i hög grad delaktig i att ge mig bildning och fostran när jag gick där i tredje klass. När jag tänker efter så gav den mig också en unik insikt i hur en skola kunde upplevas på 1800-talet. Skolan stod klar 1868 men få saker hade förändrats när jag gick där nära 100 år senare. Skolan gav uttrycket ”där tiden stått stilla” ett ansikte.
Men låt oss backa bandet några år, till den 14 augusti 1961. Det var då som den gamla skolan i Forssjö, utanför Katrineholm, fick ge vika för en nybyggd skola där jag började i första klass. Här fanns ett klassrum för varje årskurs, borta var den så kallade b-formen där två årskurser gick tillsamman. Det fanns en stor gymnastiksal, slöjdsal och bibliotek, ja allt av moderniteter som en ny skola skulle ha, fanns i Forssjö.
Det fortsatte att vara snöyra på skolgården vid Djulö den där dagen i november när dom sammanslagna årskurserna tre och fyra skulle ha ämnet gymnastik. Om det inte ösregnade eller var 20 grader kallt och oplogad skolgård så förlades alla gymnastiklektioner till skolgården, där det spelades brännboll under alla årstider. Hur många brännbollsmatcher vi spelade vet jag inte, men dom var många.
I gymnastikhallen i Forssjö spelade vi korgboll eller så var det gymnastik med plintar, bommar eller annan gymnastikutrustning. Här hade man med sig sin gymnastikpåse med linne, kortbyxor, gymnastikskor eller sockeplast och så handduk, att duscha var obligatoriskt. Vintertid var det skidåkning, skridskoåkning, och vår och höst, bollspel eller löpning, hopp och kast.
När vädret inte tillät utevistelse gjordes skolsalen i Djulö om till gymnastikhall. Skolbänkarna ställdes längs väggarna och vi elever spred ut oss och magister Lindberg drog i gång en bandspelare med ljud från ”Träna med tv”. Genomsvettiga barn fick sedan återställa sina bänkar. Dusch och ombyte fanns icke, det enda vatten som fanns i skolan var en kran i ett handfat i kapprummet. Lukten av blöta yllestrumpor och andra plagg var ofta dominerande.
Värmen i skolsalen kom från en vedeldad kamin längst ner i rummet. Var det riktigt kallt så fick vi dra ner våra bänkar så långt det gick mot kaminen. Ansvarig för att hålla fyr och se till att ved fanns inne, gick i turordning i klassen.
En annan skillnad mellan Djulö och Forssjö var att det i den gamla skolan regnade in, inte på ett ställe, nej det regnade in på många ställen. Mest var det i kapprummet, där vi hängde av oss våra ytterkläder. Där placerade vi ut hinkar och andra ämbar när det var oväder. Skolan saknade dessutom vattentoaletter, i stället fanns tre utedass och en urinoar.
Trots att det mesta av moderniteter saknades så tyckte jag om den gamla skolan, bara 200 meter från där jag bodde, och där jag i min subjektiva värld fick uppleva 1800-talet.