En liten svart blandrasjycke har lämnat jordelivet. En obetydlig händelse ur det större perspektivet och samtidigt får det alla klockor att stanna i vår familj.
Maya med sina något korta ben, långa lockiga öron och oändliga lojalitet kom till gården i form av en oplanerad omplacering för 13 år sedan. I över ett decennium har hon följt mig i hasorna som en mörk skugga. Om jag har varit stressad har hon skällt nervöst, om jag varit på gott humör har hon viftat på svansen. Lite som en hundlig version av Dorian Grays porträtt. Hon har ömsint fostrat yngsta dottern och lekt kurragömma i timtal, tålmodigt passat den som varit hemma från skolan med feber och ätit upp alla kvarglömda mackor på soffbordet. Osvikligt har hon tagit barnens parti när någon oförrätt begåtts och försvarat sin flock mot vildkatter, gäss, män med väskor i handen och andra inkräktare.
Maya med sina något korta ben, långa lockiga öron och oändliga lojalitet kom till gården i form av en oplanerad omplacering för 13 år sedan.
Men nu är det slut. En fredag har knölen på kinden börjat växa igen och blicken i hundögonen förlorat sin glans. Världens bästa veterinär svarar direkt när jag ringer och efter en snabb undersökning kommer vi överens om att det är dags.
Maya-hunden sätter sig på sin favoritplats under stora linden och får sprutan där. Vi sitter kvar länge runt den lilla kroppen. Jag får mina barn att lova att just så här ska även mitt slut se ut om valet ges nån gång i tiden när det är jag som står på tur. Med nosen i vinden och blicken ut över Sättersta vill jag också somna på gräsmattan.
Trots att det är värdigt och rimligt rinner tårarna i floder. Dottern konstaterar att hon aldrig varit så ledsen förut. Jag tänker att jag är oändligt glad över att hon hunnit bli 16 år innan hon fått uppleva sorg så hård att den känns som ett slag i magen och att det faktiskt bara var en hund men det kan jag förstås inte säga högt. Sorg går inte att jämföra.
Vi pratar så lite om att vara ledsen i dagens samhälle. Lika svårt är det att formulera ord till tröst för andra som att beskriva den egna olyckan. Det är mycket lättare att gratulera, ”lajka”, uttrycka glädje och lycka. Det finns kanske inte plats för nedstämdhet i en tid där yta och framgång är allt. Eller så är det bara så vi är skapta som människor för att inte gå under. Nog vårdar jag själv minnet av ungdomens förälskelse, men kan jag ens komma ihåg mitt livs första sorg? Nog lyfter jag luren lättare när jag ska ringa en vän som är glad än en som jag vet har det väldigt svårt? Nog postar jag hellre en bild på Instagram där jag tycker att jag gjort något bra än en nedstämd version från en misslyckad, oborstad tisdagsmorgon?
När helgen passerat har vi samlat ihop oss. Katterna brer ut sig i soffan. Jag ställer undan hundskålarna och kopplet. Dammsuger upp några tussar svart hundpäls. Får gå kvällsturen till stallet ensam och det är märkligt tomt och tyst i huset. Ingen ylar eller gör små glädjeskutt när jag kommer in efter att ha varit borta max fem minuter.
En liten vovve med oklar härstamning, förkärlek för soppåsar och det största hjärtat en hundkropp kan rymma saknas oss.