Lästips:
Ser ni ekarna? Alltså, jag menar verkligen SER NI ekarna? Jag ska nu inte dra den där gamla klyschan om att man blir ju ”så hemmablind”, för då tappar den här texten sin relevans. Det är därför vi har klyschor tror jag, för att vi enkelt ska kunna släppa en tanke innan den går för djupt. Vi jobbar bättre då. Men den här krönikan handlar inte om hemmablindhet eller klyschor, den handlar om ekarna.
Jag är hemma och hälsar på i den sörmländska våren en stund och jag for hit via väg 55. När jag kom till skylten där det står ”Flens Kommun” så tutade jag – det gör jag alltid, som ett litet ”Hej, jag är hemma nu!”.
Men skylten betydde mindre än ekarna, upptäckte jag snart. Det var först när jag såg de stora ekarna, som jag kände att jag var hemma.
När jag var liten var eken den mest fantastiska att klättra i. Om man bara kom upp på den första grenen, så var det lätt att ta sig vidare uppåt. Dessutom har den ofta så stadiga grenar att man kan klättra långt ut på dem. Vi byggde träkojor och försökte göra dem precis som i tv-programmet ”Trazan & Banarne”, men det gav vi snart upp.
Så mycket virke kunde vi inte få tag i och hur i helsicke skulle vi kunna göra en studsmatta?
Föga anade vi då att 40 år senare skulle det stå en studsmatta i varenda trädgård.
Visste ni att ekar kan bli över 1000 år gamla? Tanken svindlar. Det betyder ju att många ekar i hundratals år, har kunnat följa oss människor och se oss öka i antal och breda ut oss.
Jag tror tyvärr inte att de är helt nöjda med oss, även om de ännu står där, stolta och mäktiga. De tänker nog att de inte kan göra så mycket åt det. Det kan vi bara själva.
Den största eken i Sörmland, står i skrivande stund i naturreservatet Tullgarn. Den har en omkrets på nästan nio meter. Om vi går tillbaka till den tidigare nämnda studsmattan, så är den vanligaste omkretsen på en sådan runt fyra meter.
Tanken svindlar. Eken var förr livets och fruktsamhetens symbol, men också dödens. Hur många sånger har vi inte hört på temat ”hanging from an old oak tree”?
Men eken var också viktig för skeppsbyggen. Redan Gustav Vasa gav order om att ekar skulle planteras för att garantera den framtida fartygsflottan. Eken är extra rik på garvsyror och det gör den beständig mot röta. Det kanske till och med är därför som den kan stå ut med allt vad vi människor hittar på i form av miljöförstöring? Den är gammal och garvad. Och tack vare att den, förutom de långa sidorötterna, har en enorm rotpåle som går djupt ner i jorden, står den stadig i storm och orkan.
Jag tänker att det vore bra om vi människor var lite mer som ekarna. Vi kan gott breda ut oss och vara både här och där och göra alltför mycket hela tiden – bara vi känner den rot som går rakt ner i jorden och håller oss stadiga. I dag tror jag att vi har mycket svårt att känna den roten, på grund av tidernas alltmer hektiska tillvaro där ute i cyberrymden.
Mitt tips blir därför så här: Gör som jag! SE ekarna. Gå fram till dem och klättra i dem, eller sätt er nedanför på marken och luta er mot den grova stammen. Blunda. Andas.