Jag har inget principiellt emot att man utreder om staten kan spela en större roll för den viktiga sjuk- och hälsovården. Detta trots att tilltron till staten som garant för högre kvalitet och effektivitet knappast bygger på vunna historiska erfarenheter. Däremot är jag skeptisk mot den sittande utredningens direktiv (den statliga Vårdansvarskommittén) att i första hand diskutera huvudmannaskap och inte exempelvis de akuta frågorna som vårdgarantin och resurstillgången.
Dessutom utgår man underförstått från att staten skulle vara mer lämplig att styra jämfört med folkligt valda.
För mig är det en grundläggande princip att de av svenska folket valda politikerna inom ramen för en väl fungerande demokrati måste ges mandat att avgöra väsentliga samhällsfrågor på alla nivåer i samhället. Det betyder att kommunernas fullmäktige, regionernas dito och Riksdagens ledamöter har ansvaret för att resurserna på varje nivå från lokala fastighetsfrågor till nationella säkerhetsfrågor används efter givna löften i valen. Om de förtroendevalda misslyckas förlorar de nästa val. Om statsbyråkraterna misslyckas med sjukvårdsbesluten har de kvar sina tjänster.
Trots mina invändningar ovan är det rimligt att man i varje tidsperiod utvärderar den befintliga sjuk- och hälsovården för att se om det finns effektivare vägar för att lösa våra nuvarande mer akuta problem. En väg att pröva, som kanske kan lösa en del både resurs- och viktiga prioriteringsfrågor inom regionerna, vore att göra de sju universitetssjukhusen till statligt helfinansierade sjukhus.
Om man kombinerar en sådan lösning med att låta fler specialistfunktioner – i första hand högspecialiserade vårdinsatser – överföras från regionernas centralsjukhus till universitetsklinikerna skulle regionerna få större utrymme för att satsa mer ambitiöst på sina lokala vårdcentraler och där de mindre lasaretten kan utrustas med akutvård.
Styrningen av de sju storsjukhusen skulle dock inte enbart vara statlig utan delas mellan staten, professionen och regionerna. Det självklara sambandet mellan den regionala/lokala sjuk- och hälsovården och storsjukhusen motiverar att den regionala demokratin även här har en given strategisk roll.