Det hovrar en helikopter ovanför huvudet. Trygghetsskapande åtgärd säger polisen, men jag känner mig allt annat än trygg.
Det sätts upp stora synliga övervakningskameror utanför lilla Ica. Trygghetsskapande säger polisen, men jag känner mig inte trygg.
Jag går på en fotbollsmatch och utanför står polisen med tjocka västar och automatgevär. Det är det höjda terrorhotet, säger polisen. Jag sneglar runt på mina medmänniskor, vem av dem är terrorist?
Vi tar flyget (jo, jag vet men det var första gången på åtminstone sju år) och i ankomsthallen möts vi av beväpnade poliser och sniffande hundar. Här ges inga förklaringar men jag antar att de letar bland kollektivet för att skydda kollektivet.
Vi går med i en vapenallians, fast de kallar det försvarsallians. Vi ger frivilligt och generöst tillgång för främmande makt att röra sig i vårt land. Jag känner mig allt annat än trygg med att vissa herrar i den alliansen kan ta rimliga och resonliga beslut när det väl kommer till kritan.
Jag tänker på 1980-talet, när jag gick på mellanstadiet i slutet av det som kallas kalla kriget. När jag och mina klasskamrater gjorde om texten till ”Kalle på spången” till en fredssång. Vi sjöng om Jurij Andropov och Ronald Reagans krigshets och om att allt vi ville ha var fred. Det var en självklarhet att kärnvapen var så fel som det kunde bli. Vi läste boken om Sadako Sasaki i Hiroshima som överlever bombningen men sen dör av strålskadan hon får till följd av atombomben.
Det pratades om att göra kärnvapenfria zoner. Fredsduvor och brutna vapen var symboler som syntes lite varstans.
BANG! Jag väcks från mina tankar om förr med beskedet om att Sverige nu ska låna pengar till att köpa vapen för hisnande summan 3,5 miljarder kronor.
Vi köper redan vapen som aldrig förr från ett land som krigar hårt mot sin fiende, ingen pardon mot vare sig barn eller civilbefolkning.
Jag undrar vad jag hamnat i för en surrealistisk värld.
Jag är inte blåögd (jo visserligen) och dum. Jag kan förstå att åtgärder måste sättas in och att man måste skydda sig på nåt sätt i en hårdnande omvärld och med en växande grov kriminalitet. Men det vi behöver nu är två starka budskap, att hålla två tankar i huvudet samtidigt.
För det jag saknar är en motkraft mitt i allt. Eller snarare någon i ledande ställning, förslagsvis en folkvald regeringsmedlem. Någon som säger mitt i allt vapenskramlande att vi ska också göra det här och visar på vad i de så kallade mjuka värdena som man ska lägga säg 3,5 miljarder på.
För som det är nu har vi hamnat i en destruktiv spiral är min känsla.
Nu behöver vi också hopp om att vi är värda att satsas på som barn, vuxna och äldre individer i landet Sverige. Vi behöver ett samtal om fred också. Inte bara att upprätthålla ett vapenstillestånd.
Kommer ni ihåg när kungen höll tal efter tsunamin och blev en sån hjälte för att han talade så att det nådde folks hjärtan? Ett sånt tal om hopp, fred och lugn skulle vi må bra av.
För varför ska vi annars bry oss om vem som styr vårt land och vem som har makten över dess gränser?