Gamla sanningar ska ifrågasättas, det kan jag hålla med om. Men våren 2025 undrar jag vad som egentligen finns kvar att luta sig mot. När inget är som det ska och de mest märkliga händelser och uttalanden avlöser varandra. När den spontana känslan man har är att hela världen gått och blivit tokig.
Vissa dagar har jag till och med misstänkt att nyhetsuppläsaren i Aktuellt blandat ihop papperna och av misstag fått tag på texten från ett gammalt skillingtryck. Fast sedan förstår man att så inte är fallet för det kommer ingen trallvänlig refräng som slutkläm. Så vad gör man med sig själv precis allt verkar så hopplöst? Vad säger man till oroliga barn eller sig själv när tankarna snurrar och det är svårt att somna:
”Nej, i Sverige kan inte barn hamna i fängelse.”
”Vattnet i fjällbäckar är så rent att du kan dricka det.”
”Ingen fara, det kommer aldrig mer att bli krig i Europa.”
”I andra länder finns läskiga virus som sprids med myggor, men inte här tack vare våra kalla vintrar.”
”Säga vad man vill om USA, men Amerikas president kommer alltid att stå upp mot Ryssland.”
Jag kan fortsätta hur länge som helst, ni fattar principen… Det går liksom inte längre att slentrianmässigt hålla fast vid det som gällde igår. Hur ska man navigera när kartan över ens mentala världsbild liksom saknar konturer?
Närmast till hands ligger att gå hem och dra nått gammalt över sig. Det är så otroligt deprimerande att inte våga lita på något eller någon. Är ens frukosten dagens viktigaste måltid? Finns NATO? Lever man längre om man avstår alkohol? Kommer min möda med att sopsortera tas till vara i nästa steg av avfallshanteringen eller hamnar allt skrot i samma hög? Spelar det överhuvudtaget någon roll vad jag gör eller inte gör när livet är så kort och vi snart är döda allihop?
Annars är det förnekelse som gäller. När jag var ung fanns ett uttryck som löd ungefär ”Skit i det så lever du längre” och det skulle kanske vara en möjlig strategi. Stänga av telefonens nyhetsnotiser, välja bort P1 till förmån för reklamradio och helt enkelt hålla fast vid ordinarie världsbild. Köpa en väldigt stor grill, partyhattar och ordna överdådiga fester varje kväll i bästa Marie-Antoinette-stil. Skapa en lycklig bubbla i en osäker värld och möta blicken i spegeln minst en gång om dagen för att intala sig själv att jag är jag och jag är bra och i övrigt är allting finfint.
Det jobbigaste alternativet är såklart att skapa nya sanningar. Leta efter stenar som ligger fast när man kliver på dem och utgå ifrån det. Våga lita på folk, lära känna nya vänner och skapa allianser i oväntade vikar. Att se Europas ledare tillsammans i värdigt samförstånd är en tröst. ”Politiker kan samverka över parti och nationsgränser” skulle kanske vara en ny sanning. En annan ”Det går att rädda miljön om vi vill”, ”Vi har både kunskap och pengar nog råda bot på all svält i världen”, ”Konsumera bättre så blir du lyckligare”, ”Humor är det mest kraftfulla vapnet” eller varför inte ”Ansträng dig mindre så lever du längre”.
Kanske är det så att hela världen håller på att ömsa skinn. Kanske är det så att det kan bli såväl till det bättre som till det sämre? Kanske är det så att de enda som avgör hur framtiden ska bli faktiskt är vi?