I Sverige har vi sedan år 1950 haft ett generellt hinder för att skydda våra attraktiva stränder från olika typer av miljöskadlig exploatering (Strandskyddslagen – från 1999 i Miljöbalken). Den sedan 1930-talet etablerade Allemansrätten har haft stor betydelse för befolkningens syn på hur våra stränder skall användas och skyddas. Det förslag om en mer generös syn på strandskyddet som regeringen nyligen presenterat till Lagrådet väcker både glädje och farhågor.
Glädjen finns hos inte minst hos olika markägare, företag och kommuner som framför allt i det sjörika norra Sverige vill främja eftertraktade vattenmiljöers användning för turism och byggande. De som ser det nya lagförslaget som en risk för miljön tillhör olika miljöskyddsorganisationer och delar av befolkningen som menar att allemansrätten direkt kan hotas. De senare använder ofta exemplen på hur fritidshusexploateringen kring större städer stängt ute mänskor från vistelse i unika och vackra skärgårdar.
Det finns många olika verkligheter att ta ställning till i denna mycket kontroversiella fråga. Ett faktum är att befolkningen i stora landsbygdsområden med huvudfokus på landet norr om Mälardalen haft svårare att få bygga hus och anläggningar med strandnära läge eller vattenutsikt än invånarna kring storstäderna. Lagstiftningen har med andra ord inte tillämpats efter samma kriterier i hela landet. I norra Sverige finns mängder av exempelvis små sjöar där vi utan större problem för allemansrätten och djurlivet kan liberalisera strandskyddet.
Även om jag kan tänka mig att regeringens nya förslag har positiv betydelse för många landsbygder och människor som vill bo närmare attraktiva vattenmiljöer bör det finnas vissa regler som försvårar en alltför utmanande exploatering.
En sådan regel skulle kunna vara att inte lägga tomtgränser närmare strandlinjen än 25 meter (dagens regler 100-300 meter) i syfte att underlätta djurens rörelser och skydda djur och växter precis i den viktiga strandmiljön.
Jag kan också tänka mig att en modifierad Miljöbalk kring strandskyddet prövas under säg tio år för att se om det blir som lagstiftarna önskat.
Starka exploatörer kan som bekant alltid ta genvägar genom lagstiftningen mot egna mål.