”Sådan är kapitalismen, otack är den armes lön. Det är de rikas paradis, men ingen hör en fattigs bön.”
Jag kan fortfarande höra Fred Åkerströms djupa röst – fast det är länge sedan. Och strofen om de rikas paradis är väl ännu mer aktuell i dag än då. Dollarmiljardärerna blir fler och allt rikare. I Sverige finns 40 av världens superrika med förmögenheter på över 11 miljarder kronor. Och allt fler av dem tar sig nu in i politiken.
Tjugonde januari var en tung dag: att behöva höra två av dem skrävla i samband med presidentinstallationen. Jag vet inte vem som är värst Donald Trump eller Elon Musk. Vad är det som lockar dem? Utsikten att kunna se om sitt eget hus och tjäna ännu mer pengar – eller bara att stärka sina redan uppsvällda egon?
Ännu mer märkligt är det att så många låginkomsttagare lägger sitt öde i de superrikas händer. Och nu åker vi.
Så är USA ute ur Parisavtalet – igen. Klimatfrågan är en ickefråga, branden i Los Angeles redan glömd. Det amerikanska egot ska stärkas genom att mexikanska golfen blir den amerikanska, Panamakanalen ska bli amerikansk liksom Kanada och Grönland. Om Danmark trasslar kan militära åtgärder inte uteslutas. Med sådana vänner behöver man knappast några fiender.
Och Världshälsoorganisationen, WHO. Bort med den.
Verkar jag deppig? Inte blev det bättre när jag tittade ut genom fönstret och såg ett jämngrått dis. Det är som om solen slocknat i det politiska läget. Bilderna av palestinier som äntligen kan återvända till sina hem efter vapenvilan bara för att konstatera att ingenting finns kvar är hjärtskärande. De åttahundra olivträden och citronträden som skövlats – var de terrorister?
Inte blev det bättre när regeringen meddelade (samma dag!) att strandskyddet ska luckras upp. Till den som har skall varda givet. Som om inte tillräckligt stora delar av den sörmländska naturen behärskas av de som har pengar, som kommer med sina stängsel och vägbommar.
Den här gången är det små sjöar och smala vattendrag där strandskyddet ska försvinna. Men det är illa nog och bara det första steget, förkunnar den nöjde sverigedemokraten i tv-nyheterna. Tror jag det.
Och miljöministern som man hoppats skulle försvara både den biologiska mångfalden och alla människors möjlighet att utnyttja allemansrätten hon förklarar att det här bara är en liberal väg till friheten, trots att promemorian från hennes eget departement säger att förslaget gynnar den som äger en strandfastighet, men riskerar ”minskad tillgång till allemansrättsligt tillgängliga strandnära områden, negativ påverkan på landskapsbilden och försämrade möjligheter för friluftsliv.
Det är den rikes paradis, men ingen hör en fattigs bön.