Nyligen gick ett antal ledande politiker i Stockholmsregionen ut i medierna och kritiserade att de rikaste kommunerna i regionen enligt deras mening får bidra alltför mycket till fattigare kommuner ute i landet. En ny statlig utredning vill nämligen öka de rika kommunernas bidrag ytterligare för att uppnå en större rättvisa mellan kommunernas förmåga att erbjuda rimliga välfärdstjänster över hela landet.
Redan på 1960-talet fick Sverige ett statligt utjämningssystem vars primära syfte var att skapa likvärdiga ekonomiska villkor för att alla kommuner och regioner ska kunna ge sina medborgare en bra välfärd oavsett var i landet man bor. Detta system har gjorts om i flera omgångar i syfte att göra det ännu mer rättvist.
Trots systemets utjämningseffekt har de rikaste kommunerna i främst Stockholm med omnejd en lägre skatt till sina kommuner på drygt 6 kronor på varje hundralapp. Utan en solidarisk utjämning skulle skillnaden vara ännu större eller drygt 26 kronor där landsbygdens kommuner och medborgare inte skulle kunna bo kvar!
Det som är högst märkligt är att de rika kommunerna i huvudstadsregionen blivit riktigt rika tack vare att de gynnas extra mycket av utvecklingen i hela landet. Det är en region som erhållit drygt 20 högskolor och universitet, större delen av de statliga myndigheterna, en avsevärd del av våra företags och bankers huvudkontor, en stor del av alla fackföreningars och andra organisationers kontor och allt som hör till demokratins institutioner.
Utöver det får de gynnade kommunerna den största delen av de statliga infrastruktursatsningarna (bland annat till vägar, järnvägar och tunnelbanor) och dessutom, vilket de själva aldrig nämner, en stor återbäring av de rika kommunernas bidrag till utjämningssystemet. Stockholmsregionens relativt sett fattiga kommuner som Huddinge, Botkyrka och Södertälje får tillsammans betydligt mer än 50 % av (tidigare cirka 90 %) av de rika kommunernas avgifter till systemet.
Summa summarum – de rikas klagan klingar något falskt.
Det finns säkert behov i storstan som är helt rimliga att satsa på inför framtiden men de måste ställas mot behoven av grundläggande välfärd i hela landet. Ett samhälle med stora klyftor överlever inte på sikt!