Från gång till annan uppstår en diskussion om en kommuns högsta chefer – särskilt kommunchefen och socialchefen – bör vara bosatta i den kommun de arbetar i eller om det är vettigt att de slår ner sina bopålar på annat håll. Frågan har aktualiserats av en undersökning publicerad i Dagens Samhälle (nr 28) där det framgår att kommunchefer i hela landet i ökad utsträckning helst bosätter sig i större kommuner utanför den kommun där de är anställda.
Kommunchefernas argument för att bosätta sig utanför sin ”arbetskommun” varierar. Endast var tredje kommunchef bor där de arbetar. Detta gäller inte minst chefer i mindre kommuner på landsbygden.
De tycks vara rädda för den uppmärksamhet som följer av att vara igenkänd av lokalbefolkningen. Särskilt i fall där chefen varit med om tuffa beslut för medborgarna. Att socialchefer ofta vill bosätta sig i grannkommuner är lätt att förstå. De blir då och då allvarligt hotade av personer som inte gillar olika bidragsbeslut.
Kommunpolitikerna har mestadels under årens lopp först krävt men under senare år rekommenderat eller gärna önskat att deras kommunchefer helst bör bosätta sig där de arbetar. Ett motiv har säkert varit att löneskatten helst bör hamna i arbetskommunen men andra mer seriösa motiv har varit att ha tillgång till chefens kunskaper och erfarenheter för kvällsmöten samt för information till skilda ideella föreningar och partier. Det jag själv ofta noterat vid samtal med politiska ledare är att det är bra om en kommunchef lär känna sin kommuns kulturliv, sociala och ideella rörelser, ortens historia och det breda näringslivet.
Det är lätt att förstå att en ledande chef i en kommun säkert får reaktioner av olika slag när hen är ute och handlar, promenerar, deltar i möten och då och då kan få kritik för sina beslut eller förslag till politikerna.
Frågan är om det är positivt eller negativt. Själv menar jag att det är fördelaktigt att chefer är tillgängliga för sin lokalbefolkning och bygger sina insatser på gedigen kunskap om den lokala miljöns allsidiga villkor. Att ha pendlande chefer med täta byten av personer gynnar knappast kvalitativa och insiktsfulla beslut. Däremot kan jag fullt ut förstå att socialchefer önskar en annan lösning