Nicklas Lantz: Handlar det om Flen eller om mig?

Brasan värmer gott, men det som värmer mig mest är minnena från den gångna sommaren. Och det som kanske värmer mig allra mest är – hör och häpna – minnet av besöken hemma i Flen.

Jag tyckte att något hade hänt. Känslan var annorlunda. De senaste tio åren, när jag besökt hemstaden, har jag haft en känsla av att stan sakta förfaller. Men denna gång var känslan annorlunda. Mitt ibland ödetomter och tomma butiksfönster såg jag välskötta planteringar och gräsmattor och människorna jag mötte i stan verkade gladare än vanligt.

Folk promenerade omkring på gatorna, eller satt på bänkar och pratade. Vid Orrestaö satt familjer på filtar och åt picknick och vid Ica var det samling runt jordgubbsståndet.

Bilarna körde sakta och försiktigt på gångfartsområdet – även kallat Shared Space-sträcka – genom centrum och allt verkade frid och fröjd.

Kan det vara så? Är Flen på väg tillbaka?

Jag minns mitt gamla barndoms Flen och har alltid haft svårt för att så mycket gammalt revs och ersattes med det som kallas Det Nya. Det kändes som att hela mitt Flen liksom dog framför ögonen på mig och det har ibland varit jobbigt att återvända och se att inget verkar bli bättre. Jag sitter här och undrar om det stämmer?

Har Flen hittat tillbaka till sin självkänsla, eller är det bara jag som äntligen lyckats tänka bort allt jag saknar och i stället se staden som den är nu? Och så funderar jag på om det verkligen är så att en stad helt förlorar sin själ för att några kvarter rivs ner? Är inte det vikigaste i en stad människorna?

Om man möter glada människor som verkar trivas, är inte det viktigare än att allt får se ut som det alltid har gjort? Jag tror att det kanske går hand i hand.

När en stad förstörs och blir ful tappar människorna också en del av sin själ och det tar ett tag (kanske många år) att läka. Men till sist så vinner ändå människorna över staden och gör den till sin hur den än ser ut. Kanske människorna i Flen har gjort just det? Jag hoppas att det är så, och att jag blir lika glad även nästa gång jag far dit. Eller… tänk om allt detta filosofiska babbel som jag skrivit inte alls handlar om Flen. Det kanske bara handlar om mig själv.

Kanske är det JAG som har sörjt färdigt. Kanske jag nu har lyckats släppa saknaden över det som försvann och äntligen kan se det som har kommit i stället. Jag hoppas det. Och jag hoppas jag blir lika glad och stolt över min hemstad nästa gång jag kommer hem. Vi får väl se.

Om staden är lite risig, gräsmattorna oklippta och det inte finns några fina blomsterarrangemang och jag ändå blir glad – ja, då får jag nog svaret.

Jag har så mycket jobb just nu, att det nog dröjer nog tills alla ask- och kastanjelöv hunnit falla, innan jag kommer dit nästa gång, så det blir säkert en utmaning. Grönska och blomster har en förmåga att göra allting vackert.

Som ett Bamse-plåster på ett skavsår. Men jag litar på Flen. Vi ses!