Niklas Lantz: Världens vackraste potatisland kan finnas överallt

Jag har nyss varit hemma i Sörmland i ett par omgångar och det har värmt mitt hjärta.

När man som jag bor i ett örike i Östersjön, är det lätt att tro att man hamnat i paradiset, med havsvikar, öar, badstränder och klippor runtomkring sig hela tiden. Och viss är det på många sätt så.

Men den där hemmablindheten, den sitter starkt den. Visst är det så att vi har lite svårt att uppskatta det som vi har omkring oss hela tiden?

Jag har just haft lyckan att få fara hem till Sörmland några gånger denna sommar. Om ni inte visste det redan, kan jag tala om att det är vackert så att det nästan gör ont. Särskilt nu när allt står i full sommarprakt. Ser ni dom vindlande små vägarna som slingrar sig fram genom ekhagar, åkrar, fält och byar? Ser ni de små sjöarna som dyker upp utan förvarning? Jag gör det. I alla fall nu, när jag återvänder.

Ibland är det så vackert att jag måste stanna bilen och kliva ur en stund och bara vara i allt. Jag går in en bit i en skog, eller sätter mig på en sten under en stor ek och bara andas. Känner dofterna och den varma vinden som hälsar mig välkommen hem.

På en morgonpromenad hörde jag rördrommen trumpeta i gryningen. Det var som att höra en gammal bekant som man saknat, men inte tänkt så mycket på. Rördrommens ljud har alltid fått mig att stanna upp och känna att jag är en del av nånting större.

På väg till ett uppfriskande dopp i sjön Båven kom dock nog den största överraskningen. Jag kom åkande på grusvägen vid Njushammar, parkerade bilen och klev ur och där låg det: Världens vackraste potatisland. Han sa så, den gamle vännen, som jag inte sett på över 10 år. ”Visst är det världens vackraste potatisland?”

Jag kunde bara hålla med. Även om det rent krasst inte var så mycket vackrare än andra potatisland jag sett, så var det hans lycka när han uttalade orden, som gjorde det så vackert. Vi var så himla glada över att ses, jag och den gamle vännen och han hade dessutom sällskap av några människor jag aldrig förr pratat med och de var lika öppna och glada som han. Vi stod där ett tag, några människor som möttes ett ögonblick och skrattade, kramades och samtalade om så mycket som möjligt, som man kan hinna med på ett ögonblick och sen sa vi ”hejdå, vi ses igen.”

Jag gick ner till badplatsen och kastade mig naken i vattnet och bara flöt omkring. Jag, som numera är van att bada i havet, njöt nåt enormt av sötvattenslukten. Så många minnen som slog emot mig. Minnen av fisketurer och av galen småbarnslek på bryggor och i hopptorn. Visst kan man skriva spaltmeter om hur underbart havet är, men jag undrar om det kan finnas nåt underbarare än en sommarvarm insjö i Sörmland. Jag tror inte det. Och jag tror också att världens vackraste potatisland kan finnas överallt.

Det handlar inte så mycket om hur det ser ut, eller om potatisen blir fin. Det handlar om att människorna man hittar i det – de som faktiskt brukar det – uppskattar det och är stolta.

Och vackra. Som Sörmland.