Häromdagen flög ungarna ut. Plötsligt satt fyra små ladusvalor på halvdörren från en av boxarna i stallet.
Vi har på nära håll fått följa hela processen från att föräldrafåglarna bestämde sig för att bygga en liten korg ovanpå kanten på en bräda i vårt lilla stall. Trots att vi var där inne lite nu och då så härdade de ut.
Stod vi rakt i vägen så tvärvände de och flög in genom andra ingången. Honan började ruva och rätt som det var såg vi fyra gula gap över kanten när de vuxna landade med mat. Som de växte. Snart var det en hög av ungar, någon låg ovanpå de andra med stjärtfjädrarna utåt och några dagar senare började de få de typiska ladusvalefärgerna.
Vilken ynnest att få uppleva en lyckad häckning på så nära håll. Några dagar kom ungarna tillbaka till boet och matades av föräldrarna. Nu är de borta. Kanske är det de som svischar förbi över stallbacken lite nu och då. Kanske är det bara inbillning, men jag tycker att det är lite färre insekter runt stallet än vanligt.
Nu står vi kvar här med ett antal frågor: kommer de komma tillbaka nästa år, använder de i så fall samma bo, skulle de kunna tänka sig att hålla till utomhus under takfoten om vi sätter upp ett antal färdiga korgar? Vi vill ju gärna ha en koloni!
Det är tur att det finns fåglar att glädjas åt och förundras över när världen är så brutal runtomkring. Jag läste i morgontidningen häromdagen om den 14-årige palestinske pojke från Västbanken som blev uttagen att åka med sitt fotbollslag till den stora fotbollsturneringen Gothia Cup i Göteborg. Han fick sitt livs första pass med ett visum till Sverige. Sprudlande glädje i en svart tillvaro med katastrofen på Gazaremsan och förföljelsen från militär och israeliska bosättare på Västbanken.
Och vad händer? En militärpatrull stormar in i bostaden i flyktinglägret där de bor, hittar hans pass och river ut visumet! Vad är det för människor? Vad är det för regim som gör på det viset?
Nu fick han på rekordtid ett nytt visum och gömde sig de sista dagarna innan avfärden till Sverige och laget har med massivt publikstöd tagit sig till finalspel.
Kanske kände fågeln som nu, mitt i sommaren stämde upp den mest intensiva sången att vi behövde lite tröst. Jag bläddrade i hjärnkontoret bland alla fågelläten jag hårdpluggade i våras och kom fram till att det borde vara en svarthätta.
Vad skulle tillvaron vara utan alla olika fågelläten? Jag tänker tillbaka på en magisk natt i kanot i en uppländsk å omgiven av den märkligaste orkester: rördrommens bastuta, kornknarrens raspande crexande, som om den spelade på rytminstrumentet gurka, enkelbeckasinens vibraton som den för övrigt gör med vingarna och så i bakgrunden den outtröttliga näktergalen.
För en natt var det en värld där inga krig fanns, där inga sjukhus, skolor och flyktingläger bombades.
Ibland är det skönt att känna att det kan vara så.