De står där i mitt köksfönster nu. Med blandade känslor skvätter jag vatten över dem varje dag.
Jag tänker att för de flesta av er som läser den här tidningen så är mina små groddar ingenting. Ni har väl plantor i drivor under belysning sedan flera månader tillbaka. Vissa av er lyckas ju med att få hela åkrar att ge skörd.
Men för mig är det ett litet under, det som händer i köksfönstret just nu. Tomatfröna fick vi av en bekant som inflyttningspresent till huset för ett år sedan. Sen dess har jag haft lite ångest under vintern när jag sett den där påsen i skåpen och tänkt att det går väl åt fanders som vanligt om jag ska försöka sätta de där fröna i jorden. Antingen händer ingenting eller så kommer det upp något grönt som blir spinkigt och rätt var det är har krävt vatten i sådan mängd att jag inte hängt med.
Men det här året, “peppar peppar”, har jag lyckats komma ett steg närmare en mogen tomat. Nu sticker det upp tio fina gröna små begynnande plantor som ser otroligt pigga och alerta ut. Och det är här skräcken griper tag om mig. För jag vet att nu måste jag lämna det här rofyllda stadiet av att vattna lite då och då och se hur det tar sig.
Nu måste jag, om jag är rätt påläst, se till att de små plantorna kommer i en egen kruka med lite mer näringsrik jord. Dessutom kräver de små plantorna mycket ljus för att inte bli långa och rangliga. Fram tills nu har det känts så lovande. Men nu när jag måste ta upp plantorna med mina händer och stoppa dem en och en i egna krukor så är jag rädd att de ska tvärdö på grund av min hantering. Och då spricker drömmen om att kunna ta sig en tugga av en solmogen tomat som växt sig röd, stor och saftig intill husväggen.
Men så länge de lever och vänder sig mot fönstret så lever hoppet.Jag har slutat att titta ner i de andra krukorna som står på brickan i fönstret. Där har det nämligen inte hänt någonting alls. Då satte jag ändå det jag fått för mig var bland det lättaste att odla, luktärt och slingerkrasse. Men de där fröna verkar inte ha haft en enda liten livsgnista i sig. För krukorna består fortfarande, efter veckor av väntan, enbart av den bruna plantjorden.
Precis som det alltid varit tidigare då jag försökt att sätta frön i jord. Det händer absolut ingenting. Då är det ganska tröstlöst att scrolla sig fram genom sociala medier, för där lägger folk ut varje fantastiskt steg som deras små från har tagit. Nu ska man ju inte jämföra sig med andra men det där med att kunna odla känns ju lite elementärt i våra tider om hot från krig och kriser av diverse slag.
Visst, jag kan ju köpa upp mig på konserver men hur kul är det i längden? Om man nu ska släppa ut raviolin ur konservburken skulle det väl vara underbart att kunna ha en färsk grönsak till i alla fall en ynka månad om året. Kanske är det därför jag lägger så stor vikt vid de där begynnande tomaterna.