Jag vet att vården är i kris. De rubrikerna har vi vant oss vid sen väldigt länge. Kommer ni ihåg när bankerna var i kris? Det tog inte lång tid att fixa det och nu gräver de vad jag kan förstå guld igen.
Trots den där ständiga krisen i sjukvården har jag ändå alltid känt mig trygg i händerna på vårdpersonal. När jag eller någon anhörig blivit sjuk så tycker jag alltid att det har funkat bra när man är innanför vårdens portar.
Kan det vara att förväntningarna är låga på hur man ska bemötas eller har vi personal som gör sitt yttersta för att trots krisen hålla sitt jobb värdigt, jag väljer att tro på det senare. Den senaste tiden tycker jag dock att jag ser något annat. Vårdcentralerna är ju på nåt sätt den icke akuta vårdens första post. Det är dit vi vänder oss vid minsta tanke på att vi måste kontakta vården.
I flera år har jag med jämna mellanrum, kanske var fjärde månad, haft ryggsmärtor som jag inte fattar vad det är. Det har antagits från någon läkare att det handlar om någon form av reumatisk värk och för några år sen så fick jag starka värktabletter som inte hjälpt mot den där ihärdiga ryggsmärtan, det enda som hjälper är att gå och lägga sig och försöka falla i sån djup sömn det bara går. Det är svårt att somna när kroppen gör ont bara. I samband med en röntgen så upptäcks det att jag har två stora stenar i min galla.
Plötsligt faller allt på plats, inte för vården men för min mamma. “Alla” i släkten har opererat bort gallan på grund av gallstenar säger hon. Sen får jag ett anfall från helvetet (ni som vet ni vet) när jag råkar befinna mig i Göteborg. Jag klättrar på väggarna, kallsvettas och kräks nästan innan jag får den befriande sprutan som får gallan att sluta krampa runt stenarna som vill ut i gallgångarna.
Läkaren på det stora akut-sjukhuset säger åt mig att om jag har återkommande problem kan det vara aktuellt med en operation och att jag bör kontakta vårdcentralen när jag kommer hem. Eftersom jag har återkommande problem så kontaktar jag vårdcentralen.
Men där tar det till min förvåning stopp vid första bästa chattillfälle. Det är som att personen som sitter där i chatten snarare är en gatekeeper än en vårdpersonal. Det där opererar man inte konstaterar chatt-personen. På frågan om jag kan få träffa en läkare som kanske kan bedöma den saken så får jag ett nej.
Jag känner mig förvånad och besviken. Förvånad för att jag har varit på vårdcentralen flera gånger med den här ryggvärken och nu äntligen kanske kunde få ett slut på det. Besviken för att chatt-personen bekräftar sånt jag sett stå i tidningar och som jag tänkt vara lite överdrivna, att det är svårt att komma i kontakt med vården.
Under tiden som kommer hör jag flera som bekräftar bilden av att vårdcentralerna inte längre verkar vilja ta emot patienter. När en anhörig till mig försöker kontakta sin vårdcentral för ett problem så får hon svaret att “du kan ju inte vända dig hit och tro att du ska få träffa en läkare hur som helst”.
Och exakt där känner jag att vården inte bara är i kris utan att den också börjar ge upp sitt eget syfte.
