Om en vacker antropolog från Paris, eller någon annan högt civiliserad trakt, en dag klev in i min familjs enkla boning så skulle hon – förutom mångtaliga stickor från våra grova plankgolv – få med sig spännande rön om de primitiva överlevnadsstrategier som ännu gör sig gällande i de mest genuina delarna av Sörmlands mellersta glesbygd.
“Öhrni, jag har inte tagit än!” säger jag när några av barnen stormar köksön i en andra, eller till och med tredje, anfallsvåg. “VI VET!” fräser de och vräker på mer mos och fiskpinnar. De vet nästan allt, mina barn. Inte ens Platon biter på dem: “Den som verkligen vet det rätta gör också det rätta” säger jag för kanske femtionde gången. “Det visste redan de gamla grekerna!”
“VI VET!” svarar barnen (och min fru, och ibland även jag om vinden ligger på från det hållet). Och så sitter man där med bara en halv fiskpinne och ett visset salladsblad på tallriken – igen.
VI VET alla hur man undviker att komma sist på toaletten under morgonrusningen; hur man lämnar kvar endast en fingerborg kaffe i kannan utan att ta hand om disken; hur sista rutan av toapappret bör arrangeras för att rullen ska framstå som naturligt “inte riktigt slut och dags att byta”; hur mycket sopor man kan trycka ner utan att byta påse och vilka handgrepp som krävs för att man ska slippa såväl att ställa in, som att sätta på och plocka ur diskmaskinen.
VI VET hur tvättberget, som genom en osynlig hand, kan vältras över på någon annan. Samt hur man ger fan i att skriva upp saker på handlingslistan och sedan klaga över att “ALLT är slut!”
Den trippande antropologen skulle ha fullt sjå att dokumentera det intrikata spel som bygger upp, håller samman och samtidigt söndrar en sexhövdad klan som vår. Hon skulle senare, nedsjunken i sitt tjänsterum på Sorbonne anteckna: “Man kan svårligen föreställa sig att andra humanoider skulle överleva en längre tid i denna komplexa miljö, präglad av konkurrens, reflexmässigt falskspel, systematiskt angiveri och ständig självömkan.
”Hade min fru klämt ur sig en unge till skulle hon ha fallit under begreppet “mångföderska”, berättade en av våra barnmorskor. Det kändes onekligen lite lockande för oss båda, den där eggande och lätt anakronistiska titeln, “mångföderska”. (Vad man i så fall skulle ha kallat mig vågar jag knappt tänka på.) Men nu stannade vi alltså vid fyra barn.
Ganska snart kommer det vara tyst här hemma. Inga tomma tandkrämstuber, urdruckna mjölkpaket, övergivna kaffeslurkar eller ensamt fladdrande toapappersrutor. Men jag hoppas på ett generationsskifte, att barnbarnen intar stugan, lär sig spelreglerna och när deras föräldrar hutar åt dem att “så kan ni väl inte göra hos farmor och farfar” så kommer svaret i maximalt komprimerad sokratisk dialogform:
VI VET!
