Jag följer en sida på Facebook som heter ”Vi som gillar gamla Flens foton” och där kan man formligen frossa i nostalgi. Vi är många som går under namnet Ruckelromantiker.
Ni vet, en sån där fin etikett som alla Bakåtsträvare och Nejsägare får av dom som ohejdat tillber gudar som Tillväxt, Framsteg och Utveckling. Men vad är egentligen tillväxt, framsteg och utveckling? Är det inte så att det på lite längre sikt egentligen lika gärna kan betyda missväxt, bakslag och avveckling?
Väldigt många av de platser som betytt mycket för mig under min uppväxt i Flen, finns inte längre kvar. Jag kan inte gå på Basaren och köpa leksaker till mina barn, inte ta en fika och spela jukebox på Högbergs konditori, eller ta en korv i Lasses kiosk. Jag kan inte tanka på Rulles och jag kan inte spela musik i den gamla madrassfabriken Jon Blund. Jag kan inte ens pissa i gjutjärnspissoaren vid Bertils kiosk, för både kiosken och pissoaren är begravda under en glassfabrik, som likt Mårran i Mumindalen ligger som en stor kloss med sitt feta iskalla arsle mitt i staden.
Till och med hopptornet i Orrestaö är borta. Jag vet inte hur många hundratals timmar jag spenderat i det. Och nu finns det inte mer. Ja, jag vet att saker blir gamla och kanske farliga och att det kostar mycket pengar att återställa i användbart skick.
Men att bara helt enkelt riva bort och ersätta med nytt… ja, det tycker jag är dumt på så många sätt.
Vi som växt upp i en stad, även en liten en, finner nog ofta trygghet och glädje i att låta det mesta finnas kvar som det en gång har varit. Då kan vi visa våra barn och barnbarn var vi själva sprang omkring när vi var små. Det finns ett värde i det, som inte kan mätas i exakta summor.
Vad kostar det egentligen i förlängningen, att folk inte trivs eller går runt och saknar en massa saker? Vill dom ens bo kvar? Det är nog också så, vågar jag påstå, att det som byggdes förr – låt säga före 50-60-talen – hade en helt annan känsla för stil och design än det som byggts senare.
Materialen har blivit sämre och billigare. Det mesta är praktiska, men själlösa material som aluminium, plast, gips och annat skit. ”Underhållsfritt”, som det brukar heta. Johejni! Jag mår nästan fysiskt illa när jag kommer in i en hypermodern lägenhet som är tät och fin och får sin luft och sitt syre genom olika ventilationskanaler. Jag kan inte andas.
Ge mig trä och tegel! Ge mig murbruk och stenar! Ge mig nåt som man kan känna kommer från naturen! Tack och lov har jag själv ett hem där jag inte behöver trampa runt på ett gjutet betonggolv täck av en plastmatta i ett kök som mer ser ut som ett laboratorium och där man knappt vågar steka ett ägg av rädsla för att det ska stänka fett på nåt.
Jag vill LEVA i mitt hem, inte ha det som nåt sorts skyltfönster. Om man rent ekonomiskt ställer att renovera upp gammalt mot att bygga nytt, kanske man ofta kommer fram till att det lönar sig att bygga nytt. Men vad är människor trivsel och hemkänsla värd?
På lång sikt tror jag att man faktisk vinner på att bevara och vårda det gamla. Jag vill ha tillbaka mitt gamla Flen!