Man kan inte annat än förbanna ryssarna, knyta näven och ryta mot himlen. Det kunde ha blivit så bra! För mig är det stora landet i öst en hägring, ett bleknande minne av en bitterljuv ungdomskärlek. Det borde ju ha blivit vi.
Jag tillhör en minoritet som pluggade ryska på gymnasiet. Vi var en liten men hängiven grupp som stavade oss genom det kyrilliska alfabetet, läste om pionjärer och astronauter, sjöng ryska folksånger och lärde oss att älska suputen med den disharmoniska gitarren, Vysotskij. Vi läste Damen med hunden, såg Sången om Sibirien, sjöng Vargjakten. Fascinerades av landet så fyllt av smärta, höga ideal och kultur, obefläckad av kommersialism. (Mest för att de inte hade nån kommers, inser jag i efterhand. Men ändå.)
Då, under 90-talet, i kölvattnet av glasnost, stod ett historiskt fönster öppet mot Ryssland. Det talades om demokratisering, avspänning, historiens slut. Jag och min fru tog en sommar emot ett barnhemsbarn, Igor från Sankt Petersburg. Civilsamhället slog broar över Östersjön, vallgraven som genom sekler skiljt fiender åt. Sen drog Putin igen fönstret. Spikade för och omyndigförklarade sitt eget folk. Konets – slut!
I julhelgen läste jag Rysslands förlorade seger av Arkadij Babtjenko. Titeln syftar på hur den ryska regimen sjabblade bort guldläget efter Sovjetunionens upplösning. Europa och USA öppnade stora famnen, plånböckerna och gasledningarna för ärkefienden. Allt tycktes möjligt.
Babtjenkos dagbok, från 2013 och framåt, är kusligt träffsäker i sina förutsägelser. Flera år innan invasionen skriver han att Putin kommer att försöka ta hela Ukraina. Sådan är den ryska politikens natur: att genom aggression framkalla undantagstillstånd som gör det möjligt för regimen att stärka makten, samtidigt som man hjärntvättar folk via statsteve. Putin frambesvärjer människans sämsta sidor: hat, misstänksamhet, ohämmad aggressivitet.
Ibland tänker jag på Igor, vad som hände sen. Kanske hamnade han som många föräldralösa i ryskt fängelse. Och därifrån är vägen till krigets köttkvarn utstakad.
Framtiden då? Babtjenko tvekar först, men när dagarna går och kriget kör fast ser han framför sig ett ställningskrig. Fem år, kanske mer. Putin kan tyvärr bli gammal. Folklig fattigdom + yttre fiende = julafton för KGB-farfar. Men en en dag kommer imperiet att falla samman i en kaskad av sprit, folksånger, hästpiskor och etniska motsättningar. Kvar av Ryssland blir ett litet efterblivet Moskoviet, inringat av fiender – allt enligt Babtjenkos profetia.
Vem vet, men det Ryssland jag förälskade mig i irrar som en skugga bakom det igenspikade fönstret. Människorna, kulturerna, livsglädjen, det sneda smajlet mot västvärldens avigsidor. Igor. Jag ger inte upp hoppet om ett nytt töväder, en ny chans för oss.