Overkligt för en liten pojke från Flen

I mitten av 70-talet, innan det fanns ”roliga” youtubers, fanns det… Magnus och Brasse! Farsan hade några av deras shower på vinylskivor och brorsan och jag låg på heltäckningsmattan framför stereon och lyssnade om och om igen. Jag kan ännu känna det syntetiska lurvet mot mina handflator. Även om vi inte kunde se lustigkurrarna, så kände vi ju igen rösterna från barnprogrammet Fem myror är fler än fyra elefanter, som dom gjorde tillsammans med Eva Rameaus, men det här var fan så mycket roligare.
Dom svor ju så härligt hela tiden. ”Små jävla ärter”. ”Jamen fyfan för franska vitlöksostar”. ”Undan med dig, kråkjävel!” Och såklart själva Svordomsvisan, där dom nästan fick med alla svordomar som finns, plus några som dom uppfann själva. Jag menar… ”piss och pest och senapsgas”… ”lägg ägg – slibbiga bägg”. Det var också så härligt att höra både dom själva och publiken skratta på riktigt.
Jag menar alltså att det inte var förinspelade skratt, som startar genom en knapptryckning efter varje skämt, oavsett om det är roligt eller inte. Magnus och Brasse inspirerade också mig till att vilja bli komiker och skriva sketcher. Jag minns att jag som typ 11-åring i skolan, vid någon svenska-uppgift skrev en sketch om en ny bil med en massa finesser. Den enda punchlinen jag minns var denna: ”Den har inbyggd rattfyllerivarnare – tutan hickar!”
Fröken tyckte det var kul. Men så var hon också väldigt snäll. Just ”snäll”, var också ett nyckelord för allt det jag älskade med Magnus och Brasse. Vad dom än gjorde – om det så var barnprogram eller svordomsfyllda krogshower – så utstrålade dom så mycket snällhet. Även om dom skrek och spelade arga, så blev det liksom aldrig på riktigt. Hur mycket dom än tog i så lyste grundfärgen ”snäll” igenom.
Genom mitt jobb fick jag så småningom också förmånen att ”möta Brasse” 2016, när jag spelade Mattis i Ronja Rövardotter i en sommarteateruppsättning på Åland. Jaja, jag vet att Brasse Brännström dog 2014! Men lyssna: Regissör för föreställningen var Petronella Wester, dotter till Lill Lindfors, som ju i många år var sambo med Brasse. En dag kom Nellan till repetitionen med en träkäpp, som hon tyckte Skalle-Per skulle använda. Liksom i förbifarten sa hon: ”Den har Brasse snidat”. Mitt hjärta nästan stannade. Den. Har. Brasse. Snidat!
Varje gång Skalle-Per hade dött, skulle jag ta käppen ur hans hand och lägga den på hans bröst. Tanken var att jag skulle sörja Skalle-Per och skrika ut min sorg. Men det enda jag kunde tänka var: ”Brasses käpp. Brasses käpp”. Det blev verkligen helt äkta, när jag sen i förtvivlan skrek: ”Han fattas mig!!!” …men inte var det Skalle-Per jag tänkte på. Det var mitt nioåriga jag som skrek ut saknaden av sin stora idol.
Men om jag nu inte fick möta Brasse på riktigt, så fick jag i alla fall träffa Lill Lindfors. En dag var vi hela familjen på repetition och skulle tagit bussen hem, för bilen var trasig. Men Lill körde hem oss. Det var också stort. Och lite overkligt för en enkel liten pojke från Flen. Jag, familjen och Lill Lindfors i en röd liten WV Golf.