Folk säger alltid att ”det går så fort”. Med barnen. ”Ta hand om dom nu, för snart är dom stora och det går så fort”. Ja.., tänkte jag. Om man lämnar dem till dagis när dom är ett år gamla och sen fortsätter med att ha dem i skolan, medan man själv jobbar på som vanligt, då är det väl klart att det går fort. Tänkte jag. Men jag som inte lämnar dem till dagis och skola och är väldigt mycket tillsammans med dom varje dag, jag kommer säkert inte att känna så. Men det gör jag.
Jag har varit pappa till 4 barn i ”behövande ålder” (typ under 18) i 35 år och nu är det slut. Och fan vad fort det gick! Nå, jag har 16-åringen kvar i hemmet, men han är inte särskilt ”behövande”. Han undrar mest var brorsorna tog vägen. Som sista barn är han ju den förste att se familjen flytta isär. Det måste nog kännas lika jobbigt i honom som det gör i mig. ”Man kan inte vara kompis med barnen och pappa, på samma gång”, är en floskel jag ofta hört sägas. Det kan man visst, säger jag.
Jag har haft så roligt med dem. Jag har delat deras kunskapstörst och lärt mig själv lika mycket som jag har lärt dom. Mina intressen har blivit deras och deras har blivit mina. ”Barncentrering”, säger en del att det kallas – det där när man ger upp sina egna behov för att bara finnas till för barnen. Bullshit, säger jag. Jag har inte gett upp nånting, jag har fått så mycket och jag har växt som människa. Och vad då ”ge upp”?
Vad är det jag skulle ha ”gett upp”? En karriär inom ett arbetsliv som kunde ha gjort att jag idag tjänade en massa pengar? Hänga med kompisgäng på krogarna minst en kväll i veckan? Ge mig iväg på semestrar utan barnen, med frun och en massa andra vuxna vänner? Det har aldrig varit nånting för mig. Jag har alltid funnits runt mina barn och haft kul med dom. Pengar har jag försökt tjäna så lite som möjligt bara för att kunna vara hemma istället.
Jag har ofta haft med mig mina barn på de jobb jag har haft inom scenkonsten och väldigt ofta också delat scen med dom i teater- och musikproduktionerna. Deras kompisar har blivit mina kompisar och jag har älskat att ha haft huset fullt med ungdomar som trivts här hemma på vår gård. Tack och lov, så älskar också barnen att komma hem igen.
De sista åren har det varit ganska tomt under terminerna när dom är på sina utbildningar eller jobb, men så fort dom är lediga så skyndar dom hem. Och då är det plötsligt fullt hus igen, med barnen och deras kompisar. Dom grillar i trädgården och spelar spel. Dom samlas i studion, i övningsteatern eller runt köksbordet och spelar eller spelar in musik. Hela hallen är full med skor, kläder ligger slängda överallt och jag står vid spisen och lagar en massa mat som dom knappt har tid att äta.Och jag blir sur såklart. För det blir man på sina barn, även om man älskar dem. För det är så det ska vara. Då är jag den jag ska vara.
Nu är det tyst och lugnt och inga barn är hemma. Vem är jag nu? Jag vet inte. Jag har levt i 25 år med mina bästa kompisar runt omkring mig och nu är dom borta. Vem är jag nu?