I Vretaån finns värdefulla lekmiljöer för vattenlevande arter som id, öring och nejonöga. I veckan var biologer från länsstyrelsen där och elfiskade för att kartlägga bestånden. Sörmlandsbygden följde med.
Under veckan skedde också elfiske i Nävekvarn, för att kartlägga bestånden där.
Elfiske är en skonsam metod för att fiska upp all fisk inom ett visst område utan att fisken tar skada, för att mäta eller ta dna-prov, och sedan släppa den tillbaka levande igen.
Vretaån är en del av Kilaåns vattensystem, och hit kan fisken vandra upp från havet och leka, utan några hinder i form av kraftverk eller liknande. Här har det också gjorts en restaurering för tio år sedan, inom ramen för ett EU-finansierat Life-projekt.
– Den här sträckan var tidigare rensad från sten för att man flottade timmer här. Men i projektet återförde man både sten och grus som fisken gillar att leka i, förklarar Alexander Gustafsson, biolog och vattenekolog på länsstyrelsen, som arbetar med hotade arter.
Med sig har han My Peterson, biolog som arbetar med invasiva arter, bland annat bäckröding, som man inte vill hitta i det här vattendraget.
Här elfiskade man senast i maj, när arter som id och flodnejonöga går upp och leker. Vid den här tiden är det öringens tur.
– Vi besöker de här lokalerna om och om igen. Det gör ju att man kan jämföra resultaten över tid. Om vi kan få bättre koll på hur de vandrar och hur de är släkt med varandra ute vid kusten, får vi underlag för att kunna förvalta beståndet på ett bra sätt, förklarar han.
Elfiske görs med hjälp av en stav som har en cirkel på sig, och som släpper ut svag ström i vattnet, samt en håv.
– Strömmen attraherar fisken och stimulerar deras muskler att simma mot strömmens riktning. När de kommer tillräckligt nära blir de bedövade och kan då fångas upp med håven, förklarar han.
Fisken flyttas sedan över till en större tunna med friskt vatten, där de snart kvicknar till igen.
– Generellt skadas de inte eller dör av elfisket. Det är en bra metod, säger han.
I och med att det är en standardiserad metod kan man jämföra resultaten. Man fiskar i varje del av ån tre gånger.
– Den första gången får man upp de flesta fiskarna, förklarar han.
Man gör också en karta över biotopen, med strömmar och lugna partier, och man inventerar också botteninsekter, för att få en helhetsbild.
Elfiske är dock inte en metod som vem som helst kan använda. Det kräver speciellt tillstånd.
Biologerna börjar i den djupaste delen av ån. Det behövs inte många tag i vattnet med den elektriska ringen, innan det sprattlar till i håven. Det upprepas flera gånger, innan den här delen av ån är genomsökt och det är dags för mätning.
Alexander tar upp fiskarna en och en, och lägger på en mätbräda och läser av. My sitter beredd med protokollet och antecknar.
Bland fångsten finns både id, öring och nejonöga, men också abborre, gädda och stensimpa.
Nejonögat har en fascinerande livscykel.
– Ungarna kläcks i sådana här bäckar och åar och lever i sju år nedgrävda i sanden. De har ingen mun och inga ögon, utan filtrerar näringen, förklarar Alexander Gustafsson.
De förvandlas två gånger under sin livsfas.
– Mellan tre och sju års ålder ska de ge sig ut till havs. Då bildar de ett öga, sju gälöppningar och en mun med en massa tänder. I havet sätter de sig fast som parasiter på stora fiskar, och äter fjäll, kött och blod. Efter fyra år förvandlas de igen. Då återbildas hela magapparaten, för då behöver de inte äta längre. De simmar upp i vattendragen för att leka, och sedan dör de, berättar han.
I det här vattnet har man tidigare funnit ål, och också den tjockskalliga målarmusslan. Men de syns inte till den här gången.
– I våras fick vi upp jättemycket id, och det är första gången man hittar id så här långt upp.
Det är ett betyg på att restaureringen fungerat.
– Det är viktigt att följa upp och se att det vi gör har verkan, säger My.