I somras besökte jag och familjen min värnpliktige son på Kungsholms fort utanför Karlskrona. Det var en så kallad “familjedag”. Släkt och vänner fick åka över till rekryterna på den befästa ön, med anor från Karl XI:s tid. Svenska flaggan smattrade i vinden, solen stekte. Föräldrar, morföräldrar och syskon i ljusa linnekläder klättrade äventyrslystet upp på försvarsmurarna. Kramar, återseenden, glada minnen från farfars tid som värnpliktig. Kaffe, våfflor och glass. Actionfyllda stridsövningar med lösplugg. Feststämning, som på en skolavslutning.
Officerarna smällde med klackarna, lämnade över och tog befäl, talade högt och länge om hur bra det var att Sverige nu äntligen rustar upp. Att våra barn tar ansvar för nationens säkerhet (ja, de tackar också kungen för maten, “mest på skoj” säger sonen, men det tror jag vad jag vill om).
Jag såg på min son, mindes lillen som så snabbt blivit huvudet längre än jag, betraktade hans pluton, nyss blöjbarn, i stridsmundering med varsin fet automatkarbin i nävarna. Mingel och skratt. En kille i ledet svimmade av värmeslag. “Låt han ligga”, sa befälet, “det händer hela tiden”. Alla skrattade, förstod tonen, “hård men hjärtlig”.
Jag sa inget, inte förrän vi hade lämnat fortet, men hade svårt att omfamna myset. Jag såg dessa mycket unga män förflyttade till en krigsskådeplats nånstans, inte vet jag var, kanske Ukraina, Gotland, eller någon gudsförgäten plats där USA:s näste president får för sig att NATO-närvaro krävs.
Regn. Granatregn. Blod, lera, någons tarmar. Det är verkligen ingen lätt fråga. Själv fick jag vapenfri tjänst, efter att först ha varit inkallad för prövning till jägare vid Försvarets tolkskola. Ett tag ville jag bli stridspilot. En romantisk opportunism lockade mig. Tufft att kunna ryska och hoppa fallskärm bakom fiendelinjen, eller flyga Viggen. Att jag sedan ändå blev vapenfri berodde nog på viss bekvämlighet, kombinerat med en obstinat läggning och stark motvilja till våldshandlingar i nationens namn. J
ag kunde inte – kan inte – tänka mig att utbildas av nån stjärnprydd idiot för att sedan ta order av en annan, som befaller att jag ska ge mig ut och skjuta medmänniskor som under andra förhållanden mycket väl hade kunnat vara mina vänner.
Skulle kriget komma, skulle mitt hem och familjen attackeras, ja, då skulle jag förstås skydda oss. Kanske döda, som en sista utväg. Men jag kan bara inte smälta att mina barn nu blir brickor i ett härsket stormaktsspel som plötsligt återuppstått och vars följder – upprustning, mobilisering, NATO-anslutning, hat och misstänksamhet – ivrigt applåderas och firas av nationalister, möpar och nyss bortglömda militärer. Samt solkyssta mammor och pappor som slevar i sig våfflor och sylt, en sommardag i Blekinge.
