Lästips:
När uppsnacket började inför den här sommaren, mot en fond av helvetiskt torra minnen från 2018, så berättade jag för alla som orkade lyssna om min längtan efter en “normal svensk sommar”, så som jag minns den från barndomen.
Ett bleknat Instamaticfoto visar mig och min storasyster vid postlådan på landet. De röda sportshortsen i nylon med vita revärer, ett slags DDR-Adidas, möter gummistövlarna vid knäna. Blå regnrock i tjock PVC och en bottenskyla blåbär i spånkorgen. Regnskurar varvas med korta solglimtar. I postlådan väntar Kuriren och Folket med nyheter från de två lokalredaktionerna i Flen, samt fiskebibeln “Napp och nytt”. Huggkalendern utlovar gott fiske. Farbror Sture prövar profetian med några kast från bryggan: får han inget första fem så är den inte på hugget, gäddan.
Vattendroppar med solglitter böljar och sväller på gungande ormbunksblad. Från skogen hörs tystnadens ljud: kantarellerna som växer, myrorna som stretar. En nyss flygg spillkråka, regnfågeln, klagar. Granarna vinkar. Jag är en storögd lintott. Min syster vet allt.
Ja, somligt (bemannade lokalredaktioner i Flen) får vi kanske aldrig mer uppleva. Men i en mening har sommaren 2023 känts ovanligt “normal”, om paradoxen tillåts. Vädret slog om under fruntimmersveckan, som ofta förr. Regnet har öst ner. Man har varit tvungen att sätta på tjocktröjan tidiga mornar, spänta stickor, tända i pannan. Verandataket som äntligen skulle läggas: presenningen åker upp och ned. Veden dränks. Gäddan hugger, vi ugnsbakar den med pepparrot. Gott.
Sen tränger nyheterna på. Det till synes normala kullkastas. Svårbedömda forskningsrapporter säger att Golfströmmen har stannat. Mitt efterlängtade juliregn tyder tydligen på att världen är helt åt helvete, globalt har vi den varmaste juli som någonsin uppmätts, 25 tusen blixtar och ja, nästan alla händelser tolkas som ett annalkande Harmagedon. Eskilstunapolisen jagar beväpnade småbarn, politiker i USA jagar UFO:n och det största av alla kan väljas till president från fängelset. Vattnet stiger, inflationen stiger, spänningen längs Suwałkikorridoren stiger. Litanian toppar i Max Tegmarks sommarprat där forskaren konstaterar att “AI kommer att utplåna hela mänskligheten väldigt snart”. Och på det sluttonerna: “sommaaar . . . det är dans i Folkets park”.
Men vet ni: jag skiter i det där, i rädslan, pessimismen och misstänksamheten som sprids av diverse Krösa-Major. Det var åt helvete – men på andra sätt – även under det glada 20-talet, rekordåren, det glittriga 80-talet och så vidare. 2015 var många av oss fortfarande rätt optimistiska, minns ni? För några veckor sen var veden kluven och torr, verandataket på gång. Bara att nöta på. Vägra ruttna inifrån. Och när problemen väl kommer tar vi ett helvete åt gången.