Det är lustigt det där med vad och hur man reagerar på olika saker. Jag tycker att jag blir alltmer hårdhudad med åren. Speciellt avtrubbad har jag blivit när det gäller skildringen av världens elände i nyhetsrapporteringen. Visst kan jag bli arg och svära över sakernas tillstånd men jag bryter inte ut i gråt så som jag gjorde förr.
Men så kommer vi till den här tiden på året. Allt känns skört när sommaren spricker ut i ett rasande tempo och saker på nåt konstigt sätt både ska avslutas, lämnas men också påbörjas och planeras. Det är då det händer utan att jag ens förstår varför.
En försommarkväll är vi bjudna till dotterns klass för att de ska berätta om resan till Polen och framför allt besöket i utrotningslägret Auschwitz. Jag har själv besökt ett annat av nazismens läger och känner att jag är väl medveten om ondskan som pågick där under andra världskriget. Jag tänker mest att det kommer att berättas saker jag redan vet men att det ska bli intressant att höra hur alla ungdomar upplevt resan.
Så inleds kvällen med att de har en bild på den så kallade dödens port, ingången till Auschwitz och att en kompis till min dotter säger att ”det här är bilden på världshistoriens största mordplats”. Då väller det helt oväntat upp som en våg inom mig. Jag känner att tårarna tränger fram i ögonen och hur jag får kämpa med att hålla tillbaka hulkningar.
Kanske är det hennes rättframma och självklara sätt att säga det på. Eller så är det att ännu en generation nu har fått reda på hur fruktansvärt ond mänskligheten kan vara. Hårt slår det alla fall och jag sitter där och torkar tårar ur ögonvrån lite i smyg.
Dagen efter är det skolavslutningsdag i lillstaden. När jag åker förbi en skola och ser de ljusklädda barnen i sommarsolen så händer det igen.
Det stockar sig i halsen och ögonen svämmar över av tårar. Då kan jag bara ana vad som hade hänt om jag hört dem sjunga ”Den blomstertid nu kommer”, jag hade antagligen brutit ihop och lagt mig på marken och hulkgråtit.
Det är så märkligt hur det kan komma så snabbt och plötsligt. När jag tittar på människorna i omgivningen så verkar de till synes helt oberörda.
Jag antar dock att vi alla har något som triggar igång våra tårar. Som får fasaden att rämna och kroppen att agera på egen hand. Det är väl lite märkligt att vi ser det som lite pinsamt att gråta? För lika väl som skratt är ett av våra mest uppskattade uttryck så borde väl även tårar kunna vara det?
Men det är långt ifrån så. Vad hade hänt om jag släppt fram gråten ordentligt där på kvällen då eleverna skulle berätta om sin resa till Polen? Hade det brutit ut en gråtfest, på liknande sätt som skratt ibland kan smitta? Hade jag setts som vansinnig eller överkänslig och framför allt, hur mycket hade jag skämt ut min dotter?
Jag har testat en gång, på min arbetsplats, och tro mig, det föll inte ut väl – men det är en helt annan historia.