För drygt tre år sen sa jag upp mig från ett stort medieföretag där jag jobbat i 19 år. Nu är jag tillbaka på ett kortare inhopp. Det är ju en pandemi sedan jag var här sist och nyttjandet av den digitala världens fördelar märks i nya arbetssätt.
Jag har under året skällt på min sambo för att de på hans arbete använder ett program som heter Teams. I programmet kan man chatta med sina arbetskamrater, bjuda in till möten, vara med i diskussionsgrupper med mera med mera. Funktionerna tycks vara oändliga. Det är även en telefon, folk väljer hellre att ringa där än i telefonen. Och ja, ett samtal innebär lika ofta med bild som utan.
Anledningen till mitt suckande över sambons ”teamsande” är ett konstant plingande i såväl telefon som dator. Minsta rörelse ska annonseras ut i plingande notiser. Visst kan man stänga av ljudet men då riskerar man ju att missa ett meddelande – och nåde den som inte är uppmärksam på sin arbetsplats.
Hur som, nu har de ju även på min nygamla arbetsplats börjat använda detta verktyg för all kommunikation. Första veckan kände jag mig superstressad, suckade och undrar vad det är för fel med ett vanligt simpelt mail och ett telefonsamtal. Men andra veckan in på jobbet var jag redan van, mycket smidigt sätt att kommunicera och mötas om man inte sitter på samma plats.
Men det är en annan sak som jag märker. Gränserna för det privata och arbetsmässiga suddas ut mer och mer. Jag tänker på alla emojis man kan skicka till sina arbetskamrater i chatten. Jag använder ofta emojis i meddelanden till mina vänner. Och i min familj använder vi frekvent emojin i form av ett hjärta när vi kommunicerar med varandra. Det är en tydlig symbol för att vi vill säga att vi älskar varandra. Det är liksom en intim symbol dedikerad för människor i min närhet.
Så döm om min förvåning, ja nästintill obekväma känsla när en kvinna jag aldrig träffat svarar med ett rött hjärta på ett simpelt meddelande om en arbetsrelaterad fråga. Jag kände mig ställd. Vad menade hon med det där? Varför ett hjärta, varför inte bara ett ok, tack eller tumme upp. Betydde hjärtat att hon extra mycket gillade meddelandet jag skickade? Jag läste meddelandet igen för att se om det var något speciellt fint jag skrivit men nej jag kunde inte se någon anledning till något hjärta.
Vi brukar ju prata om att den digitala världen gör det svårt för oss att dra gränser mellan vårt privatliv och vårt arbetsliv. Är det nu ännu en gräns som luckras upp? Gränsen för hur vi kommunicerar mer professionellt med våra arbetskamrater och att vi har ett annat sätt att prata med de som står oss nära. Jag har alltid varit en förespråkare för att bara för att man är på en arbetsplats så ska man inte ha tråkigt eller inte få skoja. Kanske kan hjärtemojis och andra knasiga gubbar nu göra så att vi inte behöver vara så formella med varande heller på jobbet. Det kan säkert vara bra på sitt sätt till en viss gräns.
Det jag oroar mig mer över är inflationen av ett rött hjärta, tänk om dess värde sjunker? Hur ska vi då visa varandra det yttersta tecknet på kärlek?