Vem är den svältfödda gestalten på andra sidan bordet? Ansiktet är förvridet. Spegelbilden från insidan av det silvriga godispapperet får anletsdragen att bukta, bula och bölja. Ögonen skelar när hon sakta för pappret mot tungan och – slafs! – girigt slickar i sig smulorna som blev kvar, efter att jag nyss tryckt i mig hela nougatbiten själv. Dubbelnougat, förstås! Varför inte? Varför nöja sig med smulor i livet?
Tragiskt, tänker jag, och torkar lite kladd ur mungiporna. Jag blänger. Hon har brutit kontraktet. Vi, som aldrig levt hälsosamt eller tränat. Vi, som i tyst samförstånd skrattat åt alla stackare som plågar sig med meningslösa dieter. Losers!
Men plötsligt har hon hela kitet: träningscykel, hantlar, alkohol- och kolhydratförbud. Rutiner och – jag blir spyfärdig bara av att stava ordet – d – i – s – c – i – p – l – i – n. Hon har blivit sån. “Snart börjar du väl med yoga!” skojar jag, prövar de gamla trohetsbanden. “Det har jag redan gjort”, säger hon. “Det är jätteskönt!”
Snapp! Där brast det. Och allt är alltså snutens fel. Min fru har nämligen fått för sig att hon ska bli polis i Nyköping. Då måste man tydligen vara i skaplig form. Åtminstone ett tag, under själva intagningsproven. Sen får de lära sig “alla polisgrejer” säger hon, som att “köra bil skitsnabbt, patrullera med batong, förhöra folk och skjuta pistol”. “Käka donuts!” lägger jag till, i ett avundsjukt försök att förminska hennes nya ambitioner.
“Medelålderskris” säger jag. “Verklighetsflykt”. “Du är bara lite trött på att vara lärare! Men får nog möta samma skitungar i alla fall.” Och allt det där är ju sant. Ändå hejar jag egentligen på henne. Såklart. Vi behöver krisa ibland. Vi måste tillåta oss att åtminstone försöka fly verkligheten.
De flesta mår nog bra av att byta såväl repertoar som ensemble, åtminstone några gånger i livet. Kolla bara på regiondirektören, Jan. Jag jobbade i landstinget när Grönlund tillträdde sin tjänst 2012. Ingen märkte något. Inte ens de anställda. På elva år. (Jo, kanske när hans månadslön höjdes med 37 tusen.) Sen leddes direktören ut, av sin egen säkerhetschef sägs det. Jo, det var nog hög tid att byta spår även för Jan.
Frågan är bara vad vi ska göra för att förnya oss, jag och Jan. Jag kan tänka mig att bli norra Europas främsta expert på stora urverk. En efterlängtad gäst som kommer resande till slott, herrgårdar och katedraler. Mina välbetalda magiska händer och antikvariska spetskompetens sätter tiden i rörelse igen . . .
“Satan!”Jag rycker till. Nån skriker från köket, som tillfälligt omvandlats till gym.“När det här är klart ska jag fan äta en hel jävla smörgåstårta – själv!” ropar min fru. Jag ler. Hon blir kvar i ensemblen. Vi har ju något så starkt som binder oss samman. Majonäs.
