Jag är trött på att höra hur fruktansvärt upptagna alla är. Om man alls får svar. Många hinner inte ens det. Ibland känns det som att alla bara stör varandra numera, skriver som tokiga i kalendrar och epostsystem, kopplar upp sig på parallella distansmöten, samtidigt som de försöker ösa undan informationsfloden som vi skapat tillsammans, men ingen vill ha. Ändå fyller många på flödet med ytterligare några överflödiga budskap: ”Det är lite mycket nu…” eller ”Helt galen vecka”, ”Ursäkta, men min kalender . .
”För länge sen visade pappa mig något, som bet sig fast i minnet: ett glas vatten. Vi satt nånstans vid ett bord, kanske i skuggan under äppelträden, säkert törstiga efter potatissättning, huggning eller annat arbete. På den tiden, för drygt trettio år sedan, så hade folk förstås också bråttom ibland, men inte riktigt lika jäkla ”skållad råtta-SNÄLLA TYST!-jag pallar inte mer-bråttom”. Internet fanns knappt och den enda mobiltelefon som jag då hade sett satt i pappas tjänstebil; en släpbar låda, stor som ett mindre artillerisystem.
Pappa satte pekfingret i vattenglaset. ”Här är du”. Så rörde han runt, snabbare och snabbare. Vattnet virvlade. Pappa tog upp fingret. Vattnet snurrade på, saktade in och blev strax alldeles stilla igen. Pappa såg på mig. ”Är du med?” Nu minns jag inte riktigt vad som föranledde demonstrationen. Kanske var jag stressad över skolan, eller nåt tonårigt existentiellt som jag inte kunde sätta ord på. Ångesten har inget objekt, som Kirkegaard skrev. Men jag fattade: Vattnet var livet, världen, livsrummet. Fingret var jag, pappa, du, vi alla. Vi är där i vattnet och far runt, oj, vad vi jobbar. Sen tar det slut. Och ingen saknar det vi gjorde, eller inte gjorde, oavsett vem vi försökte vara, eller hur snabbt vi rörde om.
Jag vet inte varifrån den här liknelsen kommer, men nu när internet ändå finns – det har ju sina fördelar – så lyckades jag gräva fram en countrylåt från 1967 av den ganska bortglömda (kanske aldrig hågkomna) gruppen ”Willis Brothers”, som har just titeln ”Stick Your Finger In A Glass Of Water”. Låten är tillgänglig på Youtube.
Märkligt uttryck förresten, ”skållad råtta”. Vissa påstår att man förr fångade råttor i fällor och avlivade dem genom skållning. Men uttrycket borde väl då vara ”springa runt som en snart skållad råtta”? Och varför i hela friden skulle nån göra sig besväret att koka upp en massa vatten för att avliva gnagarna?
Det är mycket man inte förstår. Men till alla självskållade råttor därute: slå upp ett glas vatten. Spela låten av Willis Brothers. Stirra på glaset, lyssna till den käcka Texasdialekten. Stig upp, andas. Gån sen ut i världen och förkunna ett nytt budskap till era medmänniskor:
”Det är lugnt”. Ja, det är faktiskt lugnt.
