Det slog mig när jag besökte en affär häromdagen att vi har kommit till den tid på året då det är dags att börja planera nästa år. Jag har alltid tyckt väldigt mycket om det enastående verktyget för den planeringen, nämligen almanackan. Varje år fylls affärerna med oräkneliga varianter för att styra upp tillvaron. Är det en sak jag gillar extra mycket med det där med almanackor så är det valet av den rätta inför kommande år.
Det ska kännas bra och tillfredsställande att börja skriva i den när den dagen kommer. Jag står där och bläddrar. Ska det vara en med enbart några rader för varje dag eller ska det vara en där varje dag har en hel egen sida och kanske till och med en extra sida. Jag kanske faktiskt börjar skriva utförlig dagbok nästa år till min egen förvåning och då gäller det ju att vara utrustad för det.
Så får jag plötsligt upp en bild i huvudet av den där kalendern jag köpte förra året. Den som skulle vara så perfekt för år 2022. Den ligger helt tom kvar där hemma. Det blev aldrig att jag började använda den. På livets 50:e år blev jag digital helt plötsligt. Det var inte ett aktivt val. Kanske handlade det om att göra plats i handväskan. En sak mindre som ska ner bredvid dator, hörlurar och inspelningsutrustning. Almanackan finns ju trots allt i såväl datorn som telefonen.
Så jag lämnar butiken med lite sorg. Sorg över att jag kapitulerat inför det digitala. Men jag vill ju heller inte vara en bakåtsträvare och när det digitala nu funkar lika bra så får jag väl låta det vara så även 2023. Så börjar jag fundera över gränser. Var går gränsen för vad jag inte kommer att göra i den digitala världen.
Det finns en mängd grejer, allt från att rida eller vara ute i naturen till att laga mat gå på konserter eller faktiskt bara lyssna på musik – eller räknas streaming som att jag lyssnar digitalt är det enbart Lp som är analogt? Ja se där rubbades mina tankebanor en första gång.
Väl hemma i min ickedigitala soffa med fötterna på bordet där mina tankar en andra gång ska komma av sig läser jag i den digitala paddan att Elon Musk, ni vet han entreprenören som framförallt är känd för en viss bil. Han vill nu digitalisera våra hjärnor.
Inom sex månader, hävdar han, ska hans företag göra de första försöken på att koppla upp en mänsklig hjärna mot en dator (eller om det är tvärtom). Genom ett implantat ska våra hjärnor kunna styra datorer. Genom våra tankar ska vi få maskinerna att göra det vi tänker på. Jag vet inte men hur ofta har man bara en tanke i hjärnan? Det är väl inte bara hos mig det är lite kaosartat bland alla tankar?
Jag tänker mig hur jag verkligen försöker fokusera på att datorn ska öppna almanackan och att den kanske gör det men samtidigt letar efter recept, öppnar mailkorgen, scrollar tre olika sociala medier samtidigt, sätter på en bra låt på Spotify, namngooglar någon, öppnar en e-bok mitt i ett stycke – ja allt samtidigt. Så har jag glömt inte bara hur man skriver med penna på papper utan även hur man skriver på tangentbordet.
Huvudet börjar bubbla och det där med utbrändhet är en mild variant av den överhettning vi kommer att utsättas för.