Hågkomster ur en arkivaries minne

Efter flera års planlösa studier i filosofi, historia, statsvetenskap och andra ämnen, vars koppling till arbetslivet är så vaga att jag knappt törs nämna dem, råkade jag bli arkivarie. Historiens väktare. Det gemensamma minnets grindvakt. Jag tänkte: inom vilka sektorer lär det alltid finnas jobb? Jo, vi kommer till exempel alltid behöva odla mat, hantera sjuka, uppfostra yngre adrenalinstinna människor, gripa brottslingar, släcka bränder, köra sopor, ta omhand källorna till vår historia – och lite annat. Jag valde det historiska spåret, mest av bekvämlighet.
Många tror att jobbet som arkivarie är händelselöst. Papprigt odramatiskt. Det stämmer i hög grad. Men så är det ju även på brandstationen långliga stunder, för att inte tala om försvarsgarnisonen.Till mångas förvåning kryddas arkivariens vardag ändå ganska ofta av spännande möten – med både levande och döda.
På mitt första jobb, i Sollentuna, stötte jag samman med en gormande Christer Pettersson i stadshusets entré. Kanske var han där för att hämta sina betyg och börja ett nytt liv på Komvux, vad vet jag. Men det gick inget bra. Jag retirerade till min andra arbetsplats, lugna Katrineholm. Där lämnade jag ut dåvarande statsministern Göran Perssons betyg så många gånger att jag fortfarande kan det utantill. (Det bestod mest av samma siffror, jag avslöjar dock inte vilka, men det är en allmän handling, bara att begära ut!)
Betygsdramatiken fortsatte på Eskilstuna stadsarkiv. En dag, under arkivariernas ljumma eftermiddagskaffe, hörde vi på radio att den så kallade “KB-mannen”, vars identitet då fortfarande var okänd för allmänheten, misstänktes ha sprängt sin lägenhet i Stockholm och omkommit. Minuterna senare ringde en reporter från Aftonbladet och efterfrågade en tidigare Eskilstunaelevs betyg. Jag kände genast igen namnet, chefen på KB:s handskriftsenhet, la ihop två och två – och så hade vi arkivarier nyheten innan den var på löpet.
I stadsarkivets skrymslen fanns även fantasikittlande föremål som rituella begravningskistor tillhörande udda ordenssällskap, smidda handfängsel från stadshäktet, en förstautgåva av Franska Encyklopedin och betyg för storheter som Yvonne Ryding, Christer Lindarw och Ulf Kristersson. Mitt favoritfynd är ändå socialtjänstens förteckning över öknamn på Knivstans kända strulpellar: byråkraterna hade gjort ett kortregister med namn som “Pupp-Pupp”, “Halvröret”, “Tårtan” och liknande och därtill skrivit ner tillmälen och skvaller som hade gjort vilket GDPR-ombud som helst röd om kinderna.
Efter tio års uppehåll är jag nu tillfälligt tillbaka på deltid i yrket, åter i Katrineholm. Hittills är jag inte besviken. Jag har bland annat stött på ett spöke, ett medium och ett halshugget skelett. Fortsättning lär följa.

Spalt 1:1

Spalt 1:1 Mobil