Min Farfar räknade. Med den röda snickarpennan i näven var han ofta djupt försjunken i någon matematisk beräkning. Anteckningsblock, tidningarnas marginaler eller närmsta brädstump fylldes snabbt med siffror.
Varenda bjälke på logen här hemma bär spår av hans uträkningar. Jag har alltid tänkt att det handlat om antal bärgade hölass, spannmålssäckar uppburna på magasinet eller uppskattning av hur mycket utsäde som skulle gå åt till nästa års vårbruk.
Men häromdagen tittade jag lite närmare på sifforna på väggen vid trappan som leder upp till magasinet.
Jag har ju passerat så många gånger utan att egentligen se vad det står och insåg plötsligt att det var en avancerad matematisk beräkning, långt bortom några hölass hit eller dit. Och jag skulle så gärna vilja veta vad det är för spännande problem som fått sin lösning i ekvationen som upptar inte mindre än tre brädor. Svaret är hur som helst understruket och det är 17,89.
Jag räknar också konstant. Antalet lamm i hagen, dagar till första kalvningarna, kilopris på köttlådor, kaffekoppar före lunch och foderstater till grisarna. Jag summerar, bokför och gör överslag för alternativa lösningar. Och så räknar jag för att hålla kurs i tillvaron: det är till exempel nio dagar till skolstart, arton helger till lucia och trettionio jular till döden. Det där sista kan jag ju förstås inte veta bestämt, men utgår jag ifrån kända data blir det ett rimligt antagande och det är väl just det matematik går ut på?
Med hjälp av matematiska termer påminner jag mig också då och då om hur antalet sömntimmar korrelerar med upplevd lycka och att resultat inte nödvändigtvis är lika med ansträngning.
Jag räknar baklänges vid tråkiga arbetsuppgifter och bygger in belöningar i form av fikapaus vid vart femte tungt lass jag mockat ut.
Och jag räknar halmbalarna vi rullar in på skullen och gläds åt hur många extra tackor jag kan spara de år det är gott om foder.
Men i jämförelse med Farfars beräkning där i magasinstrappen ter sig mina siffror väldigt banala, de rör mest mig själv och mina djur. Dessutom använder jag alltid miniräknaren i mobilen och sparar all data i min digitala brevlåda som bara jag själv har åtkomst till. Inget av mina eventuella framtida barnbarn kommer att studera siffrorna och klura över vad Farmor egentligen hade för sig på dagarna. Inte ens jag själv kommer att gå tillbaka i mina beräkningar och minnas vad jag gjorde i fjol.
För siffror kan ju också vara en budget eller skiss över kommande aktiviteter eller kanske till och med en vision för framtiden. Den som vet vad som döljer sig bakom sifforna kan se att det handlar om besparingar för en jordenruntresa, planen för hur drömhuset ska byggas eller lösningen på klimatkrisen.
Sitter beräkningarna synligt kan de bli en kollektiv påminnelse om färdplanen.
Så tänker jag när jag sitter där och tittar på blyertskrumelurerna. Jag begrundar det gåtfulla svaret 17,89 utan att ha en aning om det handlar om kronor, ton eller dagar. Och så ser jag Farfar framför mig. Hur han som vanligt arbetsklädd, varit på väg upp till magasinet. Hur han gått och grunnat på något, stannat upp mitt i steget, tagit upp snickarpennan, skapat reda i tanken och slutligen strukit under svaret innan han fortsatt upp till magasinet och de sysslor som väntade.