Knivmordet i Almedalen är en oerhörd tragedi och fruktansvärd händelse. Från runt om i världen nås vi av information om liknande händelser nästan dagligen, det är skolskjutningar i USA, skjutningar i shoppingcenter, biografer, när tidigare politiker håller tal. Det är även självmordsbombare som på restauranger, bröllop, fester och i folksamlingar skapar stor förödelse och skadar många. Inte bara de som omkommer eller skadas direkt utan även i fler följande led, familj, vänner, de som överlever. Är de från västvärlden kallas de ensamma psykiskt sjuka förövare, är de från mellanöstern kallas de terrorister.
Det finns de som vill skylla såna här händelser på religion, etnicitet etc när det egentliga sambandet oftast är män och hat, inte sällan även utanförskap. Och de utgör ett stort hot mot vårt öppna, demokratiska samhälle. En kedja är inte starkare än den svagaste länken. Inte heller ett samhälle.
Barn ska ha en trygg barndom, med bra skolgång, vänner, fritidsaktiviteter, god hälsa, de ska kunna engagera sig i samhället omkring dem, hitta praktikplatser, sommarjobb som introducerar dem till arbetslivet och uppleva friheten som kommer med den egna lönen. Oavsett var i landet man bor, varifrån man kommer, vilka ens föräldrar är eller de egna utmaningarna man har med sig i bagaget. Det förebyggande arbetet måste värderas och resurssättas bättre, elevhälsan, idrotten, föreningsrörelsen, integrationssatsningarna. Det är samhällskontraktet och välfärden på allvar och allas ansvar!
Vi ser sedan lång tid tillbaka hur pojkars resultat i skolan inte lyfter. Skolan premierar lugna skötsamma, som passar in i lärmiljön. Unga med myror i kroppen har det svårare. Det pågår en enorm kampanj mot friskolor och deras vinstuttag, men det talas desto tystare om den enorma skolapparat det offentliga levererar som inte alltid levererar det den ska.
Många höjda röster kräver mer resurser till skolan, och det är möjligt att mer pengar är en del av lösningen, men utvärderar vi inte grundligt arbetet som görs och tex prioriterar tidiga åldrar, förbyggande åtgärder och både psykisk och fysisk hälsa kommer inga pengar i världen till slut att räcka till.Lika många som vi är människor har vi också verkligheter vi lever i. Inte ens syskon upplever exakt samma barndom trots att de växer upp tillsammans. Det är viktigt att skolan och samhället ser varje människa som en egen individ, samtidigt som individen har ett samhälle och en gemenskap att förhålla sig till, ta hänsyn till och vara en del av.
Psykisk ohälsa och utanförskapets radikalisering är ett stort problem! Förutom det mänskliga lidandet orsakar det oerhörda samhällskostnader i förlängningen. Det finns goda skäl att sluta upp kring och enas om vad för slags samhälle vi faktiskt vill leva i.
Det är med djup sorg jag beklagar Ing-Marie Wieselgrens bortgång. Inte bara för den människa, mamma och maka hon var, utan också för att hon var en av landets starkaste röster för psykisk hälsa. Vi bär alla ett ansvar att föra hennes arv vidare.
